Bergvall systern

Theo & fest

Theos perspektiv (börjar från när dom gick in i huset)

Evelina storma ut ur huset. Lucas var tätt efter för att hon inte skulle dra. Men han kom tillbaka. Han tog sin telefon från soffan och sprang ner till sitt rum. Jag hörde dörren smällas. Rasmus reste sig och gick ner till sitt rum men smällde inte dörren lika hårt. Tillslut slutade jag vara förstelnad och började fälla nån tår. Jag satt i soffan och lyssnade på mamma o pappas samtal.

-Jag Ehm. Jag går till mitt rum. Säger jag efter en stund.
-Theo. Du får vara ledsen. Säger mamma och går fram för att krama mig.

Jag kramar henne och pappa. Sen gick jag ner till mitt rum. Jag kunde höra arga steg i Lucas rum och långsamma snyftningar inne på Rasmus. Jag började med att gå in till Rasmus.

-Tja! Hur är det.
-Jag vet inte vad jag ska känna, säger han och tråkar en tår.
-Samma här. Säger jag och torkar några tårar som rinner från mina ögon.
-Jag går in till Lucas om du vill vara ensam? Frågar jag
-Ja det vill jag! Säger han. Innan jag går ut kramar jag Rasmus.
Jag går ut ur Rasmus rum och in i Lucas. Han gick fram o tillbaka i det med tårar som rinner.
-Ey ta det lugnt. Andas! Säger jag och drar ner Lucas på hans soffa.

Lucas sätter sig lutad bakåt i soffan. Jag sätter mig bredvid och vi sitter där en stund i ren tystnad.

-Jag saknar henne, säger jag och bryter tystnaden.
-Jag också. Säger Lucas
-Fast tänk alla fina minnen vi har med henne! Säger jag
-Och roliga. Skrattar Lucas och Rasmus kliver in i rummet.
-Det finns rätt många. Lägger Rasmus till.
-Vad är klockan? Frågar Lucas
-19:34.
-Jag ska kolla med pappa om han hört något från Evelina, säger jag och går.

Jag går uppför trappan och ser Evelinas väska ligga kvar på golvet. Jag tog den och gick upp med den till hennes rum. Hennes rum var stökigt, såklart. Jag gick ner till köket där pappa stod och laga middag. Mamma satt och prata i telefon med sin syster.

-Vet ni vart Evelina är? Frågar jag
-Ja Lotta ringde. Hon berättade att Evve hade varit där och frågat efter Lina o Wendela. Hon grät och var ganska uppgiven. Men sen berätta hon vad som hänt och då skjutsa Lotta henne till fotbollsplanen. Tydligen var Lina, Wendela, Danne, Anton och Victor där. Hon hälsa förrresten. Säger pappa
-Är det lugnt om jag sticker o hämtar henne? Kanske tar med henne i bilen en sväng. Frågar jag
-Ja kör på. Jag önska bara hon ville vara hemma. Säger pappa ledsamt
-Jag ska försöka få hem henne. Svarar jag.

Jag gick ut i hallen och satte på skorna. Jag försökte tänka ut vad hon hade på sig under dagen på intervjun. Hoodie och shorts. Då behöver hon inte en hoodie. Jag tog några fotbollar och la in dom i bakluckan på bilen. Jag satte mig i förarsätet och började köra. Jag körde mot fotbollsplanen. Jag låste bilen och gick nerför parkeringen. Här har jag varit många år och många gånger. Jag hörde hennes vänner säga saker när jag kom gåendes.

-Evve kom! Säger jag
-Vad
-Snälla kom hem. Svarar jag
-Nej jag vill inte jag kan inte det går inte! Säger Evve och börjar gråta.

Mitt hjärta gör ont varje gång hon gråter. Jag är hennes storebrorsa jag ska skydda henne från allt och inte låta henne gråta!

Jag drar upp henne från marken och lägger min arm runt henne. Hon går med mig mot parkeringen men vi stannar kvar på planen. Jag har tårar i ögonen och kramar Evve.

-Jag kan inte gå hem. Jag klarar inte av att vara där och se mamma i ögonen. Viskar hon.
-Jag fattar det. Jag vill inte heller vara hemma.
-Kom ska du med. Fortsätter jag
-Vart ska vi?
-Överraskning men vi ska inte hem, inte nu iallafall jag lovar dig. Säger jag.
-Jag ska bara säga till där borta. Säger Evve och går.