Borta och förbi

9.

Jag tittar ner på mina händer. Den högra är hårt inlindad i bandage och den vänstra ser normal ut. Den är bara lite sliten. Längst ut på fingertopparna har skinnet börjat flagna. Min kropp är tom. Om någon skulle knacka på mig skulle det låta ihåligt. Om jag inte skulle falla i bitar först. Jag sitter på en brits på sjukhuset. Min tomma kropp stirrar ut i tomrummet. Om jag fokuserar riktigt hårt kanske jag kan göra så han kommer in i rummet. Han ska komma traskande från dörren på höger sida som om ingenting i världen stör honom. Han ska se på mig och skratta. Han ska fråga vad jag har gjort och jag skulle svara att jag hade varit klumpig. Då ska han skratta ännu mer och tjuta att det är så som jag brukar göra. Jag stirrar på dörren i en minut, sedan två. Till sist vet jag inte hur länge det har gått. Noah kommer inte in genom dörren. Noah är borta. Jag tittar ner på mina händer igen. Bandaget hade mamma haft i bilen. Jag vet inte om något är brutet men jag kan inte röra dem. Det spelar ingen roll. Jag måste ut härifrån. Jag måste hitta honom. Jag måste slita skallen av de som gjorde det här. De som fick Noahs ögon att se så rädda ut. Ilskan kokar i mig. Men även rädsla. Vad kommer de göra med honom? Kommer jag se honom igen? Dörren till höger klickar till och en manlig doktor kommer in. Han tittar förstående på mig med mörka ögon. Som om han vet hur det är! Han presenterar sig som Ludwig. Han försöker prata med mig men jag svarar inte. Jag tittar istället ner på mina händer igen. Han börjar med stor försiktighet inspektera mina händer. Hans solbrända händer stryker och klämmer lite försiktigt om mina fingertoppar och jag biter ihop en smula för att inte rycka under dem. Han säger något om att vi ska gå till röntgen men jag skakar tyst på huvudet. Läkaren suckar lite för sig själv.

- Jag vill gärna hjälpa dig, men du måste sammarbeta. Jag vet att du är chockad men för stunden måste du skärpa ditt sinne.

Min röst är tunn som spindelväv när den lämnar min mun.

- Du fattar inte vad som har hänt.

Läkaren sätter sig på en stol och tittar på mig. Djupt in i mina ögon.

- Om det gör någonting för dig så jag vet så är det hur du känner dig.

Han sväljer hårt och tittar snabbt ut genom fönstret.

- För tjugo år sedan kom jag som tioåring tillsammans med min familj hit från Tyskland. Jag hade en tvillingsyster som betydde mycket för mig. En dag när vi skulle till skolan precis när vi hade börjat sexan och varit i Sverige i kanske två år togs hon ifrån mig. Hon försvann skrikandes i en vit bil och jag såg henne aldrig igen. Det var ett av de första fallen i kidnappningsserien. Den första tiden var jag i chock men jag försökte efter en tid gå vidare. Det gick sakta, men till sist kunde jag gå ut som vanligt och träffa människor som var villiga att hjälpa mig. Jag vill inte att man ska låsa in sig.

Han halar upp en liten blå papperslapp ur sin vita läkarrock.

- Jag och några andra som har varit med som samma sak som dig håller föreläsningar på biblioteket för både journalister från andra städer och alla som vill lyssna.

Jag suckar och känner hur skälvande min andning var. Jag börjar gråta igen. Tyst och stilla. För jag inser att han inte kommer att komma in genom dörren. Han kommer inte komma tillbaka.

- Jag har redan pratat med din mamma. Hon tycker att det skulle vara nyttigt för dig. Nu kan jag inte bestämma över dig. Men jag har pratat med andra som har varit där och de känner sig bättre efteråt.

Jag tar kortet i mina skakande händer. Över den mörkblåa bakrunden är det skrivet med vit text "Inte ensam längre". Under står det med mindre text " Förlora inte dig själv i försvinnandet". Centralbiblioteket 19:00 varje tisdag fram till jul. Fika finns att köpa i biblioteksfiket. Varmt välkommen. Jag tittar upp på honom med blanka ögon.

- Tack, säger jag nästan ohörbart... sedan lägger jag till; vad hette hon?

Ludwig ser först en mula ställd ut. Sedan slappnar han av och drar sin hand genom sitt askblonda hår.

- Hon heter  Stella.

Heter? Det är ett bra uttryck, tänker jag, som om hon inte är borta än. Jag skäms lite eftersom jag sa att hon "hette" det. Ludwig reser sig från stolen och ber mig att följa med till röntgen. Den här gången följer jag lydigt med. 

¤¤¤

Tjenare alla som läser detta. 

Jag måste bara få säga det att shit det här har snart 170 läsare o_0

Jag är så glad för det och gillar varenda en av er.

Så tack så mycket för att ni läser det här. :3

Kolla även in min nya novell "Brev till Sara"

Peaceout *Flyger inte ut genom fönstret ikväll för det är mörkt ute och sånt*