Borta och förbi

16.

Korridoren jag går i är så mörk att jag inte kan se mitt vapen. Med en hand hårt hållande i plankan och med den andra lätt pressad mot den vänstra väggen försöker jag hitta en lampknapp. Väggen är sträv och det känns som om det inte finns någon tapet. Jag är helt kall inombords när jag till sist hittar något som känns som ett dörrhandtag. Hela min kropp skakar, men jag måste hitta Noah. Jag vet att han måste vara här någonstans. När jag slår upp en till olåst dörr ser jag ett ljus längre bort. Jag tar ett nytt grepp om mitt trofasta vapen och går med ryggen tryckt mot väggen. Små ljud kan bli hörda med jämna mellanrum. Så fort de når mina öron stannar jag och håller andan, men jag ser ingen annan. Det låter nästan som sorlet från en folkmassa, men inte riktigt. Plötsligt för jag fotsteg. De kommer från rummet jag kom ut ifrån. Helvete. Fotstegen låter tunga och jag kan höra hur de lågmälda ljuden tystnar. Paniken sprider sig i mig igen. Jag kommer snabbt fram till att jag har två alternativ. Ett: att stanna och slåss med den som kommer. Men med min lilla figur, mitt gips och mitt fåniga vapen så kommer jag att hamna i underläge direkt. Två: jag kan springa åt det andra hållet. Men då måste jag förbi den konstiga ljuset. Det står mellan att garanterat bli fångad igen eller att kanske kunna gömma mig på något annat ställe. Det blir nummer två. På mina vingliga ben tar jag ett litet språng framåt och börjar så tyst jag kan sprinta mot och bortom ljuset. Mina fötter kan inte låta bli att göra ljud och jag förbannar mig själv för det. Bakom mig kan jag höra hur fotstegen snabbt ökar takt. Var det här en bra idé? När jag bara har ett par meter kvar till den konstiga ljuset slänger jag en blick bakåt. Någon är precis bakom mig. Min högra fot trampar in i ljuset. Jag tittar snabbt åt höger där ljuset kommer ifrån. Mina ögon bländas av något, kanske en stark lampa och för en bråkdel av en sekund ser jag inte var jag sätter fötterna.Jag snubblar till och faller. Utan att tänkta tar jag emot mig med min högra hand och hela armen smärtar när gipset slår emot golvet. Jag försöker resa mig igen men någon har tagit tag i min krage. Jag blir med en kraftig rörelse utkastad mot ljuset. När är svänger runt så står det två stora män med masker där. De blockerar min utväg. Aggressivt visar jag tänderna och viftar med min pinne, men de rör inte en min. Utan att ta blicken från dem backar jag bakåt. Någon trycker sig mot min rygg! Samtidigt som jag snor runt slår jag med träet som ett brännbollsträ. Den slår mot en vägg av plexiglas. Det var det som hade rört vid mig. Jag är i något form av rum. Men tre väggar av plexi och en av vakter. Min strupe snör ihop sig när jag blickar bortom glaset. Bakom det repiga glaset finns det rader med bort. De är dukade med fat och karotter och värst av allt; det sitter folk där. Det är mest män men även några kvinnor. Männen har alla någon form av prydnad som döljer ögonen. Det är allt från solglasögon till likadana masker som vakterna har. Kvinnorna har solglasögon och nästa alla har någon absurd hårfärg. Blå, grön, lila. Det gör ont i ögonen att titta på dem. Och nu stirrar alla på mig. Den starka lampan riktas också mot mig. Jag räcker fingret och varenda en av dem. Men de skrattar bara och fokuserar nu på något annat. Ovanför mig hör jag svagt genom glasburen att någon pratar i en högtalare.
- 16-årig tjej. Kommer från staden. Skada i handen. Gips. Väger 55kg...
Hur vet de hur mycket jag väger?
- ...relativt muskelös, ganska resistent mot sömnmedel...
Publiken skrattar igen. Äckel. Redan börjar en man räcka upp handen.
- 1000 kr, hör jag genom glaset.
Ska de sälja mig? Är detta någon form av auktion? Är jag bara ett djur? Ilsket och en smula förtvivlat börjar jag sparka och slå på glaset.
- 1500 kr.
Djävul.
- 2000 kr.
Demon.
- STOPP!
Förvånat slutar jag sparka. En skepnad kommer in rummet.
- 4000 kr, säger han och mitt blod kokar.
Det är Matteo. Han har konstigt nog ingen mask. Jag börjar skrika och svära istället och hoppas att han kan höra mig. Han kastar en blick å mig.
- Jag ska ha henne. Vad än ni bjuder så lägger jag på 500.
- Glöm det! Ekar en röst från andra sidan av rummet. Jag vill ha henne, hon är vacker. Hon skulle vara bra att ha.
En äcklad rysning går gnom min kropp. Jag vet inte vad som är värst. Han eller Matteo. Pest eller kolera. En röst talar i högtalaren igen.
- Första... Andra...Tred...
- 5000 kr!
Det var mannen igen. Matteo gav honom en blick som kunde mörda.
- Fattar du inte? Det var något i Matteos röt som fick honom att växa och se skräckinjagande ut. Den där jäveln är min! Ochvet u varför? Hon vred min hand ur led och gav mig en herrans massa blåmärken och som du kanske vet så är det ju så sjukt roligt att ge igen.
Mannen som satt på andra sidan rummet skrattade ett högt och bullrande skratt. Matteo vände sig sedan om.
- 5500 kr.
- Första...Andra... Tredje... Och flickan är såld till herrn för 5500 kr.
En av vakterna tog tag mig från ingenstans. Varför var jag inte beredd? Mina armar trycks bak på min rygg så hårt att jag skriker rakt ut. Snabbt lägger en andra vakten in något i min mun. Ett piller? Jag spottar ut det och biter honom i handen istället. De trycker ner mig på golvet men jag tänker inte fortsätta kämpa. Jag vrider huvudet åt alla håll för att inte vara stilla. Vakten kommer med någonting annat. Det är en spruta. Jag försöker fortsätta röra på huvudet men de trycker ner mig. Nålen trycks ner i min nacke och jag skriker. När sprutans innehåll trycks in i mig tystnar mitt skrik sakta bort och jag försvinner tillbaka in i ovissheten. Jävla Matteo.

###
God jul