Vita Stjärna >> Foscar

T R E T T I O - vita stjärna

Oscars händer vilar på mina höfter och hans tårfyllda blick möter min. Jag orkar inte ens bry mig om tårarna som rinner ner längs mina kinder.

"Vänd dig om Felix"

Får han fram med en sprucken röst och jag följer tveksamt hans ord och snurrar runt i hans famn så att jag står med ryggen mot honom. Jag känner snart en sval kedja mot huden på min hals. Hans svala fingrar snuddar vid min nacke innan han backar undan en bit. Jag sänker blicken och fingrar svagt på stjärnan som numera hänger i kedjan runt min hals.

"Det finns en myt som säger att om du är ute på havet och inte hittar hem så ska du följa den vita stjärnan och den kommer att leda dig hem. Du är en min vita stjärna, när jag tappar bort mig så kommer jag hem till dig"

Säger han med en röst där tårarna är tydliga och jag vänder mig sakta om för att möta hans ögon. Mina stilla tårar har nu ökat i styrka och Oscar hinner knappt avsluta meningen innan jag slänger mig runt hans hals.

"Snälla Oscar, lämna mig inte"

Får jag fram och han kramar om mig hårdare innan hans läppar snart finner mina och han kysser mig desperat.

"Jag säger inte hejdå Felix, för vi kommer ses igen. Okej? Jag älskar dig min vita stjärna. Jag älskar dig mer än allt"

Får han fram med ett försök till en stadig röst men rösten sviker honom i slutet av meningen och spricker likt det sista av min egna styrka. Jag kysser honom mjukt på läpparna en sista gång innan jag stryker honom lätt över kinden i ett försök att lägga varenda lilla millimeter av honom på minnet. Hur han låter, hur hans hud känns mot mina fingrar, hur han luktar. Allt.

"Jag måste gå"

Får han ur sig med en svag röst och jag nickar svagt innan jag släpper taget om honom. Släpper taget om mitt livs kärlek.

Jag studerar honom noggrant när han vänder sig mot Stefan som står en bit bort och kramar om honom. Jag kan inte låta bli att le åt synen. Jag vet att Stefan ser på Oscar som sin egna son och att släppa iväg honom är jobbigt för honom också.

"Jag måste åka innan vinden ökar. Jag vill hinna ut en bit på havet innan mörket lägger sig"

Säger Oscar med en låg röst och vänder sig till mig med ett sorgset leende på läpparna.

"Jag älskar dig Felix. Glöm aldrig det"

Viskar han i mitt öra innan han kysser mig en sista gång.

"Jag älskar dig Oscar. Mer än allt"

Säger jag tyst innan jag ser honom försvinna bort från mig. Ser honom lämna mig. Han kliver på segelbåten som ligger ankrad vid bryggan. Han lossar smidigt på tamparna och ger oss båda en sista blick innan han styr ut mot havet.

Stefan lägger en betryggande arm runt mina axlar när han hör hur jag bryter ihop och jag försöker tysta mina snyftningar.

"Vad håller du på med grabben?"

Säger han plötsligt och jag ger honom en förvirrad blick.

"Varför låter du honom åka? Felix, vad det än är som hindrar dig, du måste komma över det. Han behöver dig. Han är inte tillräckligt stark att åka själv, han försöker bara spela stark. Jag känner den killen, och jag vet hur mycket du betyder för honom. Han kommer inte klara en dag ifrån dig"

Säger han och jag faller i tystnad medan jag tar in hans ord och följer segelbåten med blicken.

"D-det är min pappa. J-jag kan inte segla utan honom. Dessutom j-jag kan inte bara lämna min familj"

Får jag ur mig med en svag röst och Stefan suckar ljudligt innan han vänder sig om och lägger händerna på mina axlar så att jag möter hans blick.

"Felix, du kommer inte att svika din pappa genom att följa med Oscar. Du måste förlåta dig själv, det är det som är problemet. Och din familj Felix, Oscar är din familj. Du låter din familj segla ut alldeles ensam på havet"

Säger han bestämt och jag står en stund i tystnad innan jag fäster blicken på segelbåten och Oscar som redan har kommit en bit ut på havet innan jag nickar svagt.

"Tack"

Säger jag riktat mot Stefan innan jag börjar gå bort längs bryggan. När jag står på kanten längst ut på den långa bryggan och blickar ut över havet så drar jag ett djupt andetag.

"Det är inte mitt fel"

Säger jag med en tyst röst innan jag slänger en sista blick bak mot Stefan innan jag dyker ner i det kalla vattnet. Med ett mål i sikte börjar jag att simma bort mot segelbåten som lyckligtvis inte har hunnit så långt.

"Oscar"

Ropar jag när jag inte har så långt kvar och möts direkt av hans förvirrade blick. När han får syn på mig så ser han både förvirrad, överraskad och chockad ut.

"Felix? Vad h-vad gö-vad?"

Är det enda han får ur sig samtidigt som han sträcker sig ner över båtens akterdäck för att hugga tag i mina händer och hjälpa mig upp ur det kalla vattnet.

"Du..vad...du är galen"

Får han ur sig med en chockad röst när han synar min blöta kropp och jag kan inte låta bli att skratta över den surrealistiska situationen.

"Galen i dig"

Säger jag och hans läppar spricker upp i ett leende.

"Och det är därför jag inte tänker låta dig åka själv"

Säger jag slutligen och Oscar ler stort innan han drar in mig i sin famn och pressar sina läppar mot mina. Den mysiga kyssen bryts dock snabbare än planerat och Oscar backar undan en bit.

"Jag älskar dig min galning men du är dyblöt så vi kanske ska fortsätta när du har ett par rena kläder på dig"

Får han sedan ur sig med ett skratt och jag stämmer in på skrattet innan jag retsamt placerar mina blöta, kalla händer under hans tröja vilket får honom att skrika till.

"Jag älskar dig Oscar, nu blir du aldrig av med mig"