Ingenting är sig likt

Kapitel 6

Vi har ätit upp och sitter och spelar andra omgången fia med knuff.

"Är det bara jag eller kommer smällarna närmare?" frågar jag och tittar upp på min mamma.

"Det är nog hjärnan som spökar med dig!" svarar hon, men hon verkar lite orolig.

Efter en fjärde omgång börjar jag bli trött och lägger mig ner på halmen i ena hörnet. Halmen gör så att den känns lite mjukare och varmare. Jag vet inte riktigt hur jag ska somna till det här smällandet, men det ska nog gå på ett eller annat sätt!

Efter något som känns en timme har gått så ligger jag fortfarande vaken. Jag går upp och frågar om mamma vill spela ett parti schack med mig.
Under spelets gång så hörs smäll på smäll, men vi försöker ignorera det så gott det går, men är inte alls lätt att ignorera ett pågående krig och rädslan och oron om allt dåligt som kan hända.

Plötsligt hörs en rejäl smäll och allting skalar värre än det gjort förut. Jag ser rädslan i mammas ögon, men hon försöker fortfarande hålla sig lugn och trygg för att jag ska kunna känna mig trygg. Det går kalla kårar längst min ryggrad. Nästa smäll hörs och denna är ännu närmare, ännu högre. Jag tror inte att skyddsrummet klarar mycket mer. Mamma rycker upp mig från golvet samtidigt som en tredje smäll hörs. Hon rullar bort en stor sten och då ser jag ett litet kryphål längst ner mot golvet. Den är inte mycket större än en halv meter hög. Nästa smäll hörs.

"In med dig! Där är du trygg! Titta inte bakom dig förrän du har runnit ut ur tunneln. Där är ett rum med torkad mat. Stanna där så är du try..." hon avbryts av nästa höga smäll.

Smällarna blir allt högre. Jag slänger mig ner framför hålet och börjar krypa. Efter tre meter hör jag att stenen flyttas tillbaka. Allt blir kolmörkt. Jag kryper vidare in i tunneln. Efter ett bra tag så tittar jag bakom mig. Mamma är inte bakom mig. Det var därför jag inte fick titta bakåt. Jag kryper vidare sorgset och försöker tro att hon klarar sig. Att allt kommer bli bra.

Tillslut, efter flera meter så ser jag ett svagt ljus. Jag ökar takten och kommer tillslut fram till ljuset. Det är ett litet rum. Kanske 3 X 3 meter. Jag lägger mig ner på golvet. Utmattad och somnar.

Så...! Då är detta kapitel också klart! Hoppas att ni gillar det! Jag vet inte riktigt hur det är att bo i krig så är lite svårt att skriva om det. Ska försöka hinna med att skriva ett kapitel till idag, men kan inte lova något!
Rösta och kommentera gärna vad ni tycker! All kritik är välkommen!

Ha det gött! <3