Ingenting är sig likt

Kapitel 8

Skoldagen leder mot sitt slut och Wilhelm, Ingvar och jag bestämmer oss för att gå bort till skogen några kilometer bort från skolan.

"Sissa!" hör jag någon skrika glatt när vi är på väg mot skogen. Jag vänder blicken mot den riktning ljudet kommit ifrån. Det kommer en man springandes mot oss med ett stort leende.

"Sissa, min Sissa!" säger han när han väl kommit fram och kramar mig. "Du känner inte igen mig va...? Du vet inte vem jag är...?" säger han och jag antar att det tron kommer från mitt förvirrade ansiktsuttryck.

"Nä, tyvärr..." svarar jag mannen som måste vara i 40 års åldern.

"Jag är din far! Varför minns du mig inte? Jag är din far! Du är min dotter... De tog dig ifrån mig! Du är min dotter, snälla kom med mig! Följ med mig hem så kan vi göra saker och ting lite tydligare över en middag!"

Jag vet inte vad jag ska svara. Är detts något skämt?! Mina föräldrar är alltid de samma i alla liv jag är med om, men det är inte alltid som de lever. Ibland har dem lämnat mig, men det är alltid samma människor. Detta är inte min pappa.

Jag tittar på Ingvar och Wilhelm som ser förbluffat och förvirrat på mig och den främmande mannen som anser sig vara min far.

"J... Jag vet inte vad jag ska säga..." är allt jag säger efter några sekunders tystnad.

Jag ser att mannen blir röd i ansiktet av ilska och pressar mig mot en vägg.

"Jag är din far! Du är min dotter!". Ingvar och Wilhelm ser helt förskräckta ut och verkar inte veta vad de ska göra eller säga. Jag ser rädd in i mannens ögon.

"Jag är din far! De tog dig ifrån mig!! Jag är så ledsen! Det kommer inte hända igen! Snälla... Följ med mig hem, Sissa - min älskade dotter!" säger han medan han rycker mig fram och tillbaka mot väggen så att mitt huvud slås mot väggen upprepade gånger.

"Snälla... Sluta... Jag vet inte vem du är... Jag vet vem mina föräldrar är och... Jag tror att du tagit fel...! Jag är inte din dotter! Din dotter finns säkert där ute och letar efter dig, men det är inte j..." jag avbryts när han sparkar mig på smalbenet och tar ett fastare grepp om mina handleder som han håller uppe vid mins axlar.

"Snälla... Låt mig gå..." säger jag knappt hörbart och låter min blick falla till marken ett tag innan jag ser bort mot mina två vänner igen som pratar i telefon. De verkar riktigt rädda. De slänger en kort, orolig blick åt mitt håll innan de vänder tillbaka blicken och Ingvar, som håller i mobilen, säger något medan han vänder blicken åt mitt håll igen. Jag lyckas tyda vad Wilhelm säger till Ingvar med hjälp av att se hur läpparna formar sig, bokstav för bokstav, ord för ord:
"Men vi måste ju göra någonting mer! Vem vet vad som hinner hända innan polisen ko..." mer än så hinner jag inte tyda förrän mannen tar ett starkt, stadigt grepp om min käke och tvingar mig att vrida tillbaka huvudet en bit så att jag kan se på honom igen. Han trycker mitt huvud mot väggen.

"Vi vill inte göra det här svårare än nödvändigt så lyssna nu på mig! Jag är din far! Jag är din far som bara vill ha tillbaka sin dotter! Jag kan fixa allt du vill och behöver! Jag kan göra dig till miljonär, jag kan lära dig allt du behöver om allt du vill veta mer om...!" säger han ilsket, men dämpat då han troligen inte vill ha uppmärksamhet från de få människor som går samt kör förbi.

I ögonvrån ser jag att Wilhelm försöker gå bort mot mig och mannen, men Ingvar griper tag i hans handled.

"Du kan åka illa ut!" lyckas jag tyda av Ingvars löpprörelser. De ser ängsligt bort mot mig och Wilhelm försöker rycka sig ur Ingvars grepp för att hjälpa mig. Tillslut är han tvungen att ge upp.

"Ey! Släpp henne!" hör jag en stark, självsäker röst säga. Mannen vänder bort huvudet ett kort ögonblick innan han än en gång tittar på mig.

"Det är lugnt! Jag lär bara min dotter lite självförsvar!" säger mannen och ger mig en varnande blick.

"Jag sa: släpp henne" säger rösten lite starkare med betoning på släpp och jag ser att det är en tjej med långt, vågigt, chokladbrunt hår. Hon går lite närmare och upprepar samma ord för tredje gången.

"Släpp henne! Nu!"

"Och vad kan en litet flicka som du göra?" svarar mannen nedlåtande.

"Frågan är snarare vad jag inte kan!" säger hon, fortfarande lika självsäkert och går ytterligare lite närmare tills hon står precis bredvid mannen. "Jag ber dig bara en gång till... Släpp. Henne. Nu!"

"Och vad gör du annars?" garvar han fram, även denna gång nedlåtande.

Tjejen tar ytterligare ett steg närmare innan hon snabbt griper tag i hans handled och rycker undan honom från mig.

"Ta ditt pick och pack och dra!" säger hon och slänger en blick på väskan på marken som jag inte lagt märket till tidigare.

"Det kan du glömma lilla gumman! Jag gör bad jag vill, när jag vill" säger han hotfullt och slår ett hårt slag som hennes huvud, men hinner precis ducka innan slaget når hennes huvud.

"Du bråkar med fel tjej!" säger hon och jag ser mannen dra upp en kniv ur fickan...

Japp! Då är även detta kapitel klart! Vill bara påminna om att garva på Skånska betyder skratta. Så för alla Stockholmare, danskar och norskar, i min "bok" är det skånska och därför skratta och inte gråta! ;)