I Will Remember You ~ 5

Kapitel 1

Niall Horan

"Hej, du har kommit till Leonora Styles. Antingen så är jag upptagen eller så vill jag bara inte svara. Men oavsett vad så lämna ett meddelande efter pipet"

"Hej.."

Jag sväljer klumpen i halsen och tar ett skakigt andetag

"Det är jag igen... Grattis på födelsedagen. Noah och jag saknar dig. Du missade när han tog sina första steg. Han är lik dig i sättet, envis men så full av kärlek"

En tår letar sig ner längs min kind och upplöses vid min läpp

"Han sa sitt första ord igår, köttbulle"

Jag släpper ut ett darrande skratt

"Jag försökte få honom att säga Derby. Men han har umgåtts för mycket med Harry"

Jag slänger en blick på Noah som sover harmlöst och så omedveten om situationen

"Han är en fin grabb, jag önskar du var här och såg honom. Du skulle inte gett upp, låtit Pontus vinna. Noah behöver dig, jag behöver dig"

Jag lägger på och torkar bort tårarna som lämnar mina ögon.

Att ringa hennes telefonsvarare var en vana. Jag berättade allt om mitt och Noahs liv. Hur mycket jag saknar och älskar henne.

Varje fullmåne, då nattens himmel var klar och fylld med stjärnor, låg jag ute på gräsmattan. Blicken fäst på den starkaste stjärnan, pratandes om alla mina tankar. I hopp om att Nora är med mig.

***

Noah låg i spjälsängen sött sovandes.

Natten hade fallit och min ångest växte.

Det där ständiga trycket på bröstet, som tydde på att något höll ner mig. Som vägrade tillåta mig upp på fötter.

Nätterna var långa, så många gånger jag försökt sova. Depressionen var som starkast på natten, då mörkret hade övertaget. Då det var som lättast att såra mig.

Så många gånger jag bett Harry och Nellie ta hand om Noah så jag kunde gå till platsen där Nora sköts, höra hennes röst viska "please, remember me" innan hennes sista andetag lämnar hennes lungor.

Lagt över skulden på mig att hon gav upp, att jag bara tillät henne dö.

Inget tecken fanns på att hon fortfarande var med mig.

Antingen så fanns det inget liv på andra sidan, eller så ville hon bara inte vara med mig.

Varje födelsedag hon haft har jag och Nora hittat på bus tillsammans, enda sedan barnsben.

Hon var så full av liv när hon var liten, alltid redo för bus och någonstans på vägen slocknade den livfulla elden. Hennes eld har aldrig fått mer glöd, den har bara sakta dött ut, gnista för gnista.

Efter att jag tagit några sömnpiller kan jag somna in. Hoppas på att Nora dyker upp i mina drömmar, men jag hoppades inte för mycket. Inte en endaste gång hade hon dykt upp sedan hon dog.

***

"köttbujje"

Jag skakar på huvudet

"derby, kan du säga det? Der-by"

"köttbujje"

Envisas han

"Derby"

Jag ger Noah en sur blick.

Han tar ett stort andetag, så stort att han måste luta sig en aning bakåt

"Köttbujje!"

Utbrister han ännu en gång

"jävla Harry"

Muttrar jag och drar fingrarna genom håret

"jäla Hally"

Jag utbrister i en stor suck

"säg inte så Noah"

"jäla Hally. Jäla Hally. Jäla Hally!!"

Han slår sin lilla knytnäve i barnstolen och ger mig en sur blick

"du är en eländig unge du Noah"

Jag torkar bort lite sylt från hans mungipa

"har du något du vill tillägga?"

Jag höjer ögonbrynet mot honom

"eeeeeeeeh, banan"

Jag slår ut med armarna

"okej, thats it. Harry ska inte få vara barnvakt åt dig mer, punkt"

"jäla Hally"

Säger han lågt och skakar på huvudet medan han sätter armarna i kors

"för engångsskull håller jag med dig"

Säger jag och ger honom den sista skeden med fil.

~~~
Första kapitlet avklarat Wihooo, vill blanda lite sorgligt och lite glatt. Annars blir det så mycket depp osv.

Saknar redan Nora, fy skäms på mig som lät henne dö 🙈

Har snart nått 11k reads och 1k röster på Nightmare😄😄😄