I Will Remember You ~ 5

Kapitel 7

Niall Horan

Jag håller lappen som Nora skrev den natten hon försökte ta sitt liv.

Jag läser om och om igen det lilla stycke hon skrivit till mig

"Niall, min solstråle. Mitt hopp, min andra halva. Tack, för att du alltid varit en del av mitt liv. För att du aldrig gett upp hoppet om mig. Jag önskar att jag gett dig det du förtjänar. Jag kommer alltid finnas, även om jag inte är med dig på jorden. Jag kommer sitta på din axel och bevaka dig. Ge inte upp det du älskar mest, gör allt det du någonsin älskat. Någon gång ibland kan du väl spela en låt för mig? Jag skulle uppskatta det"

Leonora Styles

Han läser lappen några gånger innan han lägger ifrån sig den.

Han söker av rummet med blicken som om han visste att jag var här.

Jag rycker till när han låter blicken vila på mig.

Han ska inte kunna se mig, gör han det?

Han tar upp dagboken och läser, fortfarande riktad mot mig

"5 Augusti 2032"

Börjar han

"Niall och jag besökte Mullingar idag"

Fortsätter han medan jag går och ställer mig bakom honom och tittar ner i boken

"Han visade mig  alla små gator och till sist hans gamla hus. Det är sjukt att tänka att hans små barnsben sprungit runt på den lilla gården. Han döljer att han tycker det är jobbigt att han inte har kvar huset. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få huset och flytta in där med honom, få uppleva hans minnen"

Kortet jag tog sitter fastklistrad i sidans vänstra hörn

"När vi kom tillbaka bad jag honom sjunga för mig, han sjöng little things, jag älskar hans solo. Han ser alltid så lycklig ut, som den solstråle han alltid varit. Han bjöd mig på Nando's också, som en dejt. Eller jag såg det som en dejt, sen vet jag inte vad han vill kalla det. I alla fall, vi gick i mjukisar, han en ljusblå basic T-shirt och jag i ett basic vitt pösigt linne, en slarvig knut på huvudet och mina Converse som borde vara vita men som är typ brungråa. Sedan somnade vi bredvid varann i hans säng. Så äckligt kär i honom, så fruktansvärt äckligt kär"

"Det var bland dom bästa dagarna i mitt liv"

Viskar jag och en ljummen tår faller sakta ner och träffar Nialls vänstra axel.

Han tittar upp från bokens sidor och lägger handen på sin axel där min tår landat.

Han tittar upp i taket och vänder sig sedan om och stirrar mig omedvetet rätt i ögonen.

Niall Horan

Jag inbillar mig säkert men hoppas på att Nora står framför mig.

Hon gråter, en liten fläck brer ut sig på min axel från vad jag tror är en av hennes tårar.

Det känns som att jag lever i en dröm, att jag när som helst ska vakna upp bredvid Nora på hennes 18års dag och kyssa henne godmorgon

"Nora? Kan du visa dig? Bara en kort stund?"

Jag känner spänningen i luften som betyder att hon är i min närhet.

Ett litet ljus bryter ut framför mig och en skugga framhävs i mitten.

Helt plötsligt står hon framför mig, en liten vit aura omger henne. Hon har fortfarande den ljusrosa spetsklänning hon begravdes i

"Wow"

Är det enda jag kan få ur mig.

Noah kommer in i rummet

"Noah min älskade"

Säger hon med gråten i halsen.

Jag vänder blicken till honom och när jag kollar tillbaka är Nora borta.

~~~

Hade inte tänkt att det här kapitlet skulle sluta här men kände att jag behövde uppdatera😅