I Will Remember You ~ 5

Kapitel 9

Leonora Styles

"Du trodde du vunnit över mig va?"

Viskar jag och jag ser hur han börjar röra sig ur sin sömn

"Men jag kommer hemsöka dig till den dagen ditt ljus slocknar, efter det om det så behövs"

Han slår upp ögonen och tittar sig runt.

Jag släpper ut ett skratt

"Du må ha tagit livet av mig, men den här gången är jag ostoppbar. Jag har inga gränser längre Pontus lilla, mitt liv är redan förlorat. Jag har hela oändligheten framför mig medan du kommer ligga här och ruttna på din skruttiga äckliga lilla madrass"

En ton av hån ligger i min röst och ett säkert leende vilar på mina läppar.

Han sätter sig upp och försöker visa sig tuff men jag ser hur han försiktigt trycker sig mot väggen och skräcken lyser i hans ögon.

Han rycker till när jag gör mig synlig för honom. Leendet ligger kvar på mina läppar och ondskan lyser i mina ögon

"Försvinn ditt as"

Väser han

"Du är död och bör förbli så! Försvinn till din äckliga lilla grav"

Fortsätter han

Jag drar upp tröjan så mina två skotthål blir synliga

"Du gav mig dom här Pontus. Med dom här två skotten drog du hela min framtid ifrån mig. Du trodde du vunnit kampen när jag var död. Två sånna här skotthål kommer snart sitta i dig också, tro mig. Men först ska jag ha lite kul med dig, ombytta roller. Jag kommer komma tillbaka, lita på mina ord. Ditt liv kommer bli ett helvete och det ska jag se till"

Han sväljer ljudligt och säger inte ett ord.

Jag gör mig osynlig igen och vidrör honom så han hoppar till innan jag försvinner ut igen.

Jag går med säkra steg genom korridoren. Bakom dessa dörrar befinner sig dystra liv och ondska.

Jag är helt opåverkad av omgivningen och strosar genom korridorerna mot utgången.

Det var skönt ibland att ingen kunde se mig, jag skulle aldrig kunna göra det här om jag varit i livet.

Det var skönt att veta att han inte kunde skada mig mer, han skulle sakta men säkert dö.

Niall Horan

Scarlett.

Namnet cirkulerar i min hjärna.

Jag går minst en gång ner på affären och hoppas att hon är där.

Jag rycker till när telefonen ringer.

Ett nytt nummer

"Hallå?"

"Hejhej"

Scarlett

"Hur hittade du mitt nummer?"

Frågar jag med ett leende på läpparna

"Men hallå? Du var medlem i världens största pojkband, alla vet vem du är. Tror du jag är helt bakom flötet?"

Säger hon sarkastiskt och jag låter ett skratt lämna mina lungor

"Det var ett tag sedan, trodde alla glömt bort mig"

Hon skrattar till

"Jag var ett stort fan"

Mitt leende blir bara större

"Vad gör du senare?"

Det kittlar i magen

"Jag vet inte riktigt har inte kollat mitt schema. Hurså?"

Jag hör på hennes röst hur hon ler

"Finns det någon möjlighet att få bjuda hem dig på en liten middag?"

"Hmm, ska kolla min kalender"

Hon dröjer en stund

"Jaa, Joo. Det finns nog en liten lucka ikväll från 7"

"Då säger vi så, du lär ju redan veta min adress. Annars får du googla"

"Jag fixar det, vi syns. Hejdå Niall James Horan"

"Hejdå Scar"

Noah Styles

"Du är dum"

Hannes lägger sina armar i kors

"Nähä"

Säger jag och härmar honom och lägger armarna i kors

"Fisunge du luktar blää"

Han knuffar mig så jag tappar balansen och ramlar i vattenpölen bakom mig.

Som tur är har jag mina röda galonbyxor och regnjacka.

Jag kravlar mig upp på fötter och springer emot honom.

Han ramlar bakåt och slår huvudet i marken

"Du luktar blä"

Jag räcker ut tungan mot honom och slänger mig över honom.

Han gråter och jag njuter av det

"Noah! Nu ligger du illa till!"

Leonora Styles

Jag lägger handen på pannan och tittar med tårar i ögonen på Noah.

Han rycks av från den lilla pojken vid namn Hannes av läraren.

Hon rycker våldsamt i honom och jag känner hur ilskan bubblar i mig.

Han rör inte en min även fast hon nyss ryckt hårt i hans lilla arm

"Han börja!"

Ropar Noah bestämt

"Man slåss ändå inte"

Säger hon och tar upp Hannes som brustit ut i gråt

"Men då får han inte retas"

Noah stampar bestämt i marken

"Oavsett så slåss man inte Noah! Gå härifrån!"

Nästan skriker hon och Noah knyter sina små nävar och går med arga steg därifrån och in mot skogen.

Jag går efter honom och bevakar honom.

Han tar upp en gren och börjar slå den mot träden i ren ilska.

Jag ska precis gå fram och omfamna honom när Niall kommer fram mellan träden med en blond tjej bakom sig.

Jag står blickstilla kvar där jag står och tittar på tjejen.

Hennes ansikte är smalt och kindbenen syns starkt. Hennes hår är blont och ögonen djupt gröna. Hon var vacker

"Noah älskling, vad gör du?"

Niall sätter sig på huk framför min älskade son och drar upp mössan som farit ner över hans isblåa ögon

"Hannes är dum och fröken också!"

Skriker han

"Ta det lugnt Noah"

Han kramar om honom och Noah brister ut i gråt.

Inte gråt av sorg utan ilska. Han var så arg.

Jag brister själv ut i gråt och känner hur hela min kropp blir svag.

Jag vill bara hålla min älskade son en endaste gång till.

Nu har jag förlorat både min son och mitt livs kärlek till någon annan...

~~~

Börjat tappa läsare och röster, tycker det är jättetråkigt för jag vill verkligen inte det...