I Will Remember You ~ 5

Kapitel 3

Niall Horan

Nora frågade mig en gång Hur vet man att man verkligen vill spendera resten av livet med någon?

Hennes 16åriga blågröna ögon tittade på mig.

Jag svarade enkelt Det märker man.

Hon drog tröjärmen över vänster hand och återfuktade sina läppar innan hon frågade Har du känt det någon gång?

Nja det kan jag inte påstå, Svarade jag simpelt.

Jag ljög, för redan då värkte mitt hjärta efter Noras kärlek.

Jag visste hur fel det var men jag lät det hända, för jag ville inte ha någon annan.

Ingen kan ta hennes plats nu heller.

***

Noah springer några varv i rummet innan han kryper in under sängen

"kojaaa!"

ropar han.

Jag lägger mig ner på mage i sängen och hänger med överkroppen ner så jag kan titta in under sängen.

"vad fint Noah"

av en slump ser jag något mellan sängplankorna på Noras sida.

Jag kryper över till andra sidan och tar ut föremålet som liknar en bok.

Jag öppnade den och började från första sidan.

" 12 Maj 2032. Skolan gör mig deprimerad, Pontus och hans gäng mobbar mig. Knuffar mig i skåpen, slänger fula kommentarer på mig, det blir bara värre. Jag kan inte få dom att sluta.. Dom nämnde något om SOC, om min barndom. Jag vet inte vad dom menar, men det måste ligga någon sanning i det hela, för man kommer inte bara på något sådär. Jag bestämde mig för att säga ifrån, men det har nog gjort saken värre, jag vet inte vad han är kapabel till..."

"15 Maj 2032. Det har varit händelserika dagar. rakbladet fick min uppmärksamhet för första gången och jag känner på mig att det inte är den sista. Pontus såg ärren och kallade mig emo. Han slog mitt huvud i skåpet efter att han smutsat ner mig med sina ord. Jag träffade en kille också. En kille med blågrå ögon och blont lockigt hår, han heter William, William Peters. Tror han vill hjälpa mig, men jag vet inte. Jag kan inte lita på någon, vem som helst kan vara under Pontus makt. Pontus slog ner mig också, jag kämpade emot. Jag manade på honom att slå mig tills han tillslut gjorde det. Jag tyckte jag såg William innan jag svimmade, men jag var inte säker"

Jag gjorde en paus för att kolla till Noah som nu krupit upp i sängen och lagt sig ner för att sova.

Sedan lät jag blicken falla in i boken igen

"en snäll liten tant hjälpte mig. Hon erbjöd sig att fixa min näsa men jag tackade nej. Jag försökte ta mitt liv i natt. William hindrade mig till en början. Vi bråkade och jag hotade med att hoppa, han slet tag i min arm och jag kämpade för att komma loss. Jag tappar balansen och faller framåt, han hann ta tag i min hand så jag hänger över räcket. Jag ber honom släppa taget när jag ser att inte orkar hålla och jag inte heller orkar hålla. Han säger - faller du faller jag med dig- vi klarar oss, han drar upp mig. Sen ändras han och jag lämnar honom förkrossat"

Jag hade ingen aning om dessa saker. Inte den blekaste aning.

Det gör ont i mig att läsa det här.

Jag fortsätter läsa

" 16 Maj 2032. Niall och jag spelade golf idag. Jag älskar hans irländska dialekt säga mitt namn. Jag blir alldeles varm i kroppen när han visar mig hur man slår. Hans kroppsvärme som nuddar min hud. Jag kysste honom nästan. Det var liksom rätt feeling. Han drog sig undan, jag har förstört allt. Om saker och ting ändå kunnat se annorlunda ut..."

jag minns den dagen så väl, hur gärna jag ville kyssa hennes läppar.

Men jag kunde inte då.

Jag lägger boken på nattduksbordet bredvid mig. Jag skulle läsa mer ikväll.

***

Vid middagen är det bara jag och Noah.

Jag lät honom äta själv med sin sked.

Han har tomatsås över hela ansiktet och när det blir för svårt att ta upp dom små spaghettibitarna använder han handen

"torka inte av maten på trö..jan.."

Han sätter handen mitt på tröjan och drar av såsen.

Jag suckar

"flåt pappa"

Han tittar skamset på mig

"det är lugnt Noah men tänk efter nästa gång"

Han nickar och lägger ifrån sig skeden som tecken på att han ätit klart.

***

Efter ett långt bad och mycket snack om fiskar sover Noah.

Han får sova bredvid mig på Noras plats.

Jag låter det lilla ljuset från sänglampan lysa upp dagbokens sidor fyllda med ord

"5 juni 2032. William pratade med mig idag. Han sa något bullshit om att Pontus planerat något mot mig i veckor. Jag tror honom inte, William vill inte hjälpa mig. Han spelar bara spel"

Han hade varnat henne för det som Pontus gjorde mot henne

"Niall erkände att han har känslor för mig. Vi kysstes äntligen. Det kändes så fel och så rätt på samma gång. Jag är världens lyckligaste tjej men samtidigt så jävla ledsen. Niall och jag kommer aldrig få vara varandras bland dom andra. Jag behöver åka härifrån ett tag, glömma allt. Jag vill till LA, så långt ifrån Londons gator som möjligt. Bort från Pontus, William och Niall"

Hon var så förkrossad och jag gjorde saken värre, jag hade ingen aning om att hon tampades med så mycket på en och samma gång.

Nästan 20 sidor var blanka efter det.

Dom symboliserade dom 5 dygn hon var borta och dom 15 dygn hon fick ligga kvar på sjukhuset efteråt.

Under dom 5 dygnen hade hon fått uppleva mer än vad en vanlig människa upplever på flera år.

Hon var en kämpe enda in i döden, min krigare.

~~~
Tycker ni det är intressant att läsa gamla minnen? Att liksom Niall får veta saker han inte visste om?

Tycker det kunde vara en intressant grej att göra😅