Varför just jag?

Kap 9

Matildas Perspektiv

Långsamt vaknade jag av små andetag i nacken. Alex varma andetag gav mig gåshud. Lite diskret vände jag mig om så att mitt ansikte var mitt emot hans, det var så vackert. Försiktigt placerade jag en lätt kyss på kinden.
- Godmorgon Milda. Sa han sömnigt.
- Godmorgon Alex. Svarade jag.

För en sekund trodde jag att allt var som det skulle, att vi kunde stanna här i sängen i evigheter men sen mindes jag att poliserna skulle komma idag.

- Alex, poliserna kommer och hämtar dig idag. Sa jag sorgligt till honom.
- Jag vet Milda. Sa han och strök handen över mitt huvud, det kändes skönt när han gjorde det men i mitt hjärta kändes det som att någon börjat gräva ett hål och det blev bara större ju mer klockan tickade. Jag vill inte att någon ska ta min Alex ifrån mig föralltid.

Tårar började strömma ner för mina kinder och Alex armar var snabbt runt mig och tröstade mig.
- Såja gumman gråt inte. Sa han till mig men hans sorgsna röst avslöjade att han inte vill åka in lika mycket som jag inte vill.
- Tänk så här istället, det blir en rättegång och då kan vi hjälpa varandra, du ska ju ändå föreställa offret. Sa han med en lite gladare ton.
Jag hade inte ens tänkt på en rättegång men det kanske är lösningen!

- Jag lovar att vara där. Med dom orden somnade jag i Alex varma kropp igen. Men det varade inte länge.

Bara 20 minuter senare stormade polisen in i rummet och drog mig ur hans famn.
- Lever du Matilda! Ströp han dig?! En kvinnlig polis med en hög blond tofs höll mig i famnen istället för Alex och då bröt jag ihop. Det blev nästan en pöl på golvet från mina tårar när dom grep Alex och tog iväg honom från mig!
- Nej jag mår inte bra!! Ni tar ju honom ifrån mig!! Skrek jag på henne och slängde mig ur hennes grepp om mig. Jag sprang ikapp Alex och de andra poliserna men fler poliser kom emot mig när jag ropade på Alex. Han skrek åt mig att det skulle gå bra men jag lyssnade inte. Jag vill få bort poliserna men dom var snabbare och starkare

Och smartare.
Ett stick i armen gjorde ont och när dom drog ut sprutan tog det bara några sekunder innan jag tuppade av och landade på något hårt som jag antog var golvet.
*****

Ett starkt vitt ljus bländade mig där jag låg på något mjukt. En säng förmodligen.
Jag försökte resa mig upp men något stoppade mig, det satt handbojor på min högra hand och mitt vänstra ben.
- Skit också! Suckade jag högt.
- Om du reser dig kommer det bara göra mer ont. Sa en manlig röst till mig. Jag lyfte smått på huvudet och såg en man med mörk hy, skägg och en vit rock stå framför mig. Han hade inget hår på huvudet heller. Bredvid honom stod en annan man med polis uniform.
- Matilda varför attackerade du poliserna som grep kidnapparen? Han är en brottsling och du ska inte försvara honom. Sa polisen lugnt till mig.
Jaga muttrade surt åt honom och hans idiotiska hjärna.
- Han har inte gjort något fel! Det var dom Amanda killarna som gjorde allt! Alex är oskyldig! Skrek jag på honom och om jag gissade rätt så var jag på polisstationen. Förmodligen har alla hört mig men det skiter jag i.
Han viskade någonting i doktorns öra och han nickade långsamt.
Doktorn gick fram till mig och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra.
- Nej för i helvete allt kommer inte bli bra ni har ju gripit Alex! Skrek jag på honom men han skakade bara på huvudet.
- Skulle ni kunna vara snäll och lämna mig och Matilda själva. Och hämta hennes bror också.
- Jag har order om att övervaka henne hela tiden. Svarade polisen.
- Om jag ska kunna göra något måste jag få prata med henne i enrum.
Polisen hick ut ur rummet och doktorn vände sig mot mig.
- Jag heter David men du kan kalla mig Deaton.
- Varför just Deaton? Frågade jag honom.
- Du är inte den enda som är skådespelare i rummet. Jag spelade en roll i Teen Wolf som hette Deaton så jag kallas för det nu också.
- Okej. Svarade jag tyst
- Jag ska kolla ifall du har några skador eller gifter i dig nu om det går bra?
Jag nickade och la mig ner igen på kudden. Han drog upp tröjan så att hela min mage blottades. Alla blåmärken hade försvunnit nu så det fanns inget. Han gjorde likadant på benen.
- Du ser ut att må...
- Alla sår är på ryggen. Sa jag till honom. Jag visste inte ifall han trodde på mig eller om han trodde att jag sa så för att han skulle ta bort hand och fotbojorna, men han tog upp en nyckel och låste upp ändå.
- Kan du lägga dig ner på mage? Frågade han snällt och jag gjorde som han sa.
Han drog upp tröjan och direkt stelnade han till.
- Matilda, sa han lugnt och jag vände på huvudet så att jag såg hans ansikte och det rann svett från hans panna.
- Vad är det? Frågade jag osäkert.
- Du har en allvarlig skada på ryggen, om det inte behandlas snabbt kommer det spridas gifter och du kommer långsamt dö. Nu blev jag rädd på riktigt.
- Hur länge sen blev du piskad? Man ser pisksnärten.
- Det var väl lite mer än en vecka sen. Svarade jag.
- Okej du måste åka in direkt för behandling! Nej det hinner vi inte! Jag får göra det här. Jag kommer söva dig och det är viktigt att du klarar av det här Matilda, ditt liv hänger på en lös tråd. Han sprutade in något i min rygg och sedan blev allt svart..
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Vem är sämst på att uppdatera, jag är sämst på att uppdatera. Jag mår pissdåligt över att jag inte uppdaterat men nu är jag finally klar med kapitlet. Det var inte alls det här jag hade planerat men det kom en snilleblixt just nu och sa " lite mer spänning nu va" så det blev såhär istället❤️ hoppas ni gillade kapitlet även om det kom ut sent

Love yah❤️❤️