Kristallkulans Allians

Kapitel 1 ~ Smyckesskrinet (Del 1)

Det var min tur att gå fram och berätta inför hela klassen om vad vi hade lärt oss om Historia det här läsåret.

    Jag hörde hur Karin Lundin sa Alex Säderlund som ett eko i mitt huvud om och om igen. Plötsligt gick Karin Lundin fram och kollade på mig med sin vanliga iskalla blick, men jag var en av dom få som inte skrämdes av den. Hon tog tag i min arm med ett järn grepp och drog med mig till hennes skrivbord där hon jämt satt och prata på om Historia om Mount Everest och bland anat Norge och Finland. Hon satte mig på den gamla skruttiga solen framför skrivbordet och börja fråga och peka på kartan, men jag bara satt där helt ointresserad.

    Jag satt antingen och pillade på mitt gamla halsband som var hängandes kring min halls, eller så satt jag och kollade på klockan nästan hela tiden som jag satt på den där stolen. Jag såg hur det ändrades från halv elva till tjugo i elva. Karin vände på sig och mötte min blick, hon bad mig att up repa vad hon sagt de senaste 15 minuter, men jag sa inte et enda ord, inte ett pip kom ur mig. Jag bara satt på stolen och stirrande djup in i hennes iskalla korpsvarta ögon. Karin förstod att hon inte skulle få ut något av att sitta och stirra på mig så hon vände sig om med en bestämd snurr och försökte fortsätta lektionen med hennes lila värdighet hon hade kvar.

    Till slut var det bara fem minuter kvar. Jag satt på stolen och dagdrömde, vilket jag trodligen hade gjort de senaste 10 minuterna. Det började är jag kollade på det ny upsatta krusifixet på väggen. Dagdrömmar brukar oftast förknippas med romantiska eller komiska händelser, men inte denna gången nej, jag såg gammelmormor ligga på sin dödsbädd. Hon bara låg där och såg helt tom ut. Hennes ögon tonade långsamt in i svart, hon började skaka, och en läkare for fort in i rummet med en spruta, precis när hon skulle fall in i djup sömn ringde klockan.

      Jag satte på mig min brun svarta jacka och mina grå aktiga termo byxor. Jag fastnade i dem säkert fem gånger när jag äntligen var klar var klockan kvart över tolv så jag tog min lila väska och sprang ut till bussen, men jag sprang inte till någon buss för den hade jag missat. Jag gick hem, som tur nog var det inte så långt, men det ös regnade och gick som småning om till hagel. Jag gick där på kanten av landsvägen och blev ned skvätt av bilarna som for förbi. Jag gick och sparkade på slasken som var på kanten. Det råkade komma på en bil, men som tur var märkte han det inte. Jag tyckte det såg så kul ut så jag ramlade baklänges, men jag brydde mig inte om att jag blev lite blöt för jag hade så kul, men när jag äntligen var hemma försvann mitt léende direkt. När jag var hemma  blev jag utskälld av mamma varför jag var så blöt och sen började hon prata alvar med mig när jag hade klätt av mig och stängt dörren. Hon pratade om mina betyg och hur jag beter mig i skolan. Jag frågade hur hon viste vart ända liten grej om vad som har hänt i skolan. Jag behövde inte få ett svar jag såg vem som satt på stolen, jag kände igen den där iskalla blicken vart som helst.
Det var Karin Lundin...