Kristallkulans Allians

Kapitel 2 ~ Falskhet (del 4)

   En stor röd fläck på ena kinden, och 2 stora röda märken på mina armar med 5 mindre sår på kanterna. Jag satte på kranen, och ändrade temperaturen till kallt vatten. Jag tog en skopa med vatten i mina händer och dopade ansiktet i vattnet.
"Alex?, Alexandra? Hallå, ?! Svara! Hallå Alexandra?!"
Jag öppnade mina ögon, Linnea var framför mig. Jag var inte i badrummet längre, jag satt på den gamla trästolen på hennes kontor. Jag puttade bort henne, och grät men försökte kolla på henne. Det gick inte, hur kunde hon göra så?
      "Alexandra, hur är det fatt? Du bara försvann, Svimmade du?"
       Vadå svimmade? Hon misshandlade mig.
      "Hur kom jag in hit? Jag var ju nyss på toan."
      "Alex, du har varit här hela tiden, Svimmade du?"
      Jag blev tyst, ja fick ont i huvudet, och började frysa, jag ville hem. Jag gick raka vägen ut ur hennes kontor utan att säga ett ord. Jag tänker knappast vara i samma rum som henne. Jag gick in på toan, den jag var på nyligen, eller tror jag var på i alla fall. Jag ställde mig framför spegeln. Inga märken. Inget på höger arm, inget på vänster arm och inget på kinden. Ingenting! Allt blev suddigt och svart.

      -

      Mamma satt framför mig på en stol framför våran soffa, våran soffa. Så jag är hemma nu eller? Mamma kollade på mig oroligt, och sa att jag "måste vara försiktig", att hon "älskar mig" och allt det skitsnacket. Det där förälder och barn samtalet som alla har någon gång. Det måste inte betyda något, att föräldern inte menar vad den säger, men alla har det. Och nu märkte jag verkligen hur hon inte kunde bry sig mindre. I alla fall inte om mig, hon var rädd, rädd för att bli själv. Hon brydde sig inte om mig ett skit hur jag kände, eller mådde. Det viktiga för henne var att jag "levde" så hon inte skulle bli ensam kvar. Och jag orkade inte lyssna på sånt skit just nu. Jag slängde av mig filten, och gick med raska steg upp till mitt rum. Väl uppe på rummet hörde jag snyftande. Jag förstår nu vad gammelmormor inga menade med att mamma inte är tillräckligt "stark". Jag stängde dörren hårt så jag inte skulle höra mer, jag ville inte höra mer.

     Jag la mig i sängen och försökte sova, men det gick inte...