Internet Vänner | Foscar |

19 sept

Jag upplever inte den vanliga sinnesstämningen när jag sitter på tåget som sakta bromsar in vid perrongen. I vanliga fall hade jag varit exalterad, överlycklig och räknat ner varenda sekund tills jag äntligen får träffa dig igen. Mitt livs kärlek.

Men idag känner jag bara nervositet, ångest och smärta. För om du inte dyker upp under denna timmen så har jag lovat mig själv att jag måste släppa dig. Radera ditt nummer, stanna i Stockholm och gå vidare i livet. Utan dig. Trots att det smärtar mig något enormt så vet jag att jag måste. För jag kan inte leva såhär mycket längre.

Med en suck kliver jag av tåget. Pågrund av min icke existerande packning drar jag till mig ett par blickar men jag ignorerar dem totalt och går fram till en ledig bänk vid perrongens slut.

I början är min blick fokuserad och jag letar ständigt efter din gröna blick i folkmassan som rör sig över centralen. Desto längre tid som går, desto mer börjar jag att förlora hoppet. Min kroppshållning sjunker ihop allt mer och min hoppfulla blick sjunker snart ner i marken.

20 minuter kvar. Det finns fortfarande hopp.

15 minuter. Tårarna trycker på bakom ögonlocken och jag börjar inse att du troligtvis inte kommer att dyka upp. Budskapet är uppenbart, du är inte min längre.

10 minuter. Tåget som tar mig tillbaka hem till Stockholm rullar in på perrongen och stannar till. Jag slänger en blick på klockan och suckar tungt. Snart måste jag gå, snart måste jag ge upp. På dig. På oss.

5 minuter. Jag börjar inse att du inte kommer att dyka upp. Att du troligtvis redan har gett upp på oss, för länge sen.

På skakiga ben reser jag mig upp och sveper med fingret över telefonen för att få upp din kontakt. Jag möts av din kontaktbild. Ditt leende lyser mot mig genom skärmen och jag känner hur tårarna trycker på bakom ögonlocken. Hur fan ska jag överleva utan dig? Jag tar ett djupt andetag innan jag klickar på den fruktade knappen.

Är du säker på att du vill radera kontakten "Felix Sandstad"?

Med tummen svävandes över skärmen så bryter sig en stilla tår loss ur mitt öga och jag drar ett hackigt andetag innan jag svär tyst för mig själv och förbereder mig för att radera dig från mitt liv.

"Oscar?"

Jag stelnar till. Inbillar jag mig? Med långsamma, försiktiga rörelser vänder jag mig om och visst är det din gröna blick som möter min ett par meter bort. Jag stannar, fryser fast. Kroppen går in i chock. Jag har inte hört ett ord av dig på flera veckor och nu står du här framför mig i levande form. En aning smalare en sist jag såg dig, men lever, det gör du.

Med försiktiga kliv rör du dig mot mig. Desto närmare du kommer desto mer höjs pulsen och jag vet inte hur jag bör reagera. Allt jag fått från dig under de senaste veckorna är tystnad.

När du slutligen stannar upp framför mig med en armlängds avstånd så flackar du nervöst ner med blicken i marken innan du tittar upp på mig med ånger i blicken.

"Hej"

Är allt du får ur dig och innan jag hinner reagera så har jag lyft armen och smällt till dig över kinden. Du ger mig en häpen blick och placerar handen över din ömma kind. Jag tittar tillbaka på dig med samma häpna blick.

"Oscar jag-"

Men längre hinner du inte innan mina läppar stoppar din förklaring. I ren desperation pressar jag mina läppar mot dina och tar ett ömt tag om ditt ansikte. Du följer villigt med i mina rörelser och dina armar placerar sig runt min midja. Jag kysser dig desperat, med tunga och intensitet. När kyssen avbryts så andas vi båda häftigt och jag möter din lysande blick.

"Våga aldrig, aldrig någonsin, ignorera mig igen"

Får jag fram med en rosslig röst och han biter sig löst i läppen och tittar på mig med blanka ögon.

"Jag lovar"