Drömmen om ett liv som vampyr

Chapter 1

Idag är det nästan ett år sedan jag förlorade mina föräldrar i en bilolycka. Jag kommer fortfarande ihåg vad jag sa åt dom innan de gick ut genom dörren för att äta middag, "Jag älskar er, kom hem säkert". Men dom kom aldrig hem igen. Vår faster som skulle vakta oss den kvällen fick ett samtal om vad som hade hänt och jag kommer fortfarande ihåg vad hon sa åt mig när jag frågade varför hon grät, "det är ingen fara mamma och pappa kommer komma hem snart". Jag kände på mig att något inte stod rätt till, ni vet hur man får den där stora klumpen i magen att man vet att något är fel, ja exakt så kände jag. Och idag visade det sig att min magkänsla hade rätt, mina föräldrar kom aldrig hem...

Dagen där på sa min faster att vi skulle till sjukhuset och att mamma och pappa är borta, de sover bara lite grann sa hon. Men jag visste innerst inne vad som hade hänt, de var borta, borta föralltid... Jag skulle aldrig få kunna säga hejdå och ge mamma och pappa en sista kram.

Det gjorde bara mer och mer ont i magen bara jag tänkte på det och jag spydde säkert 5 gånger innan vi ens hade satt oss i bilen påväg till sjukhuset.

På vägen dit kände jag mig tom, jag kunde inte säga något eller prata, jag var helt borta.

Bilen stannade tillslut och vi gick ut ur bilden in i det färgglada sjukhuset. Det luktade så mycket död där inne, det fanns säkert flera tusentals människor som hade avlidit här och tagit deras sista andetag.

Plötsligt avbröts jag i mina tankar mellan himmel och jord av en läkare som började prata med min faster och jag såg hur hon började brista ut i gråt, men jag kunde inte gråta. Det gick inte, jag var helt tom inom mig och kunde inte fatta att det var sant. Är mina föräldrar verkligen döda?

Jag vägrade att följa med faster Nellie in i rummet vars mamma och pappa låg, jag tror bara att jag inte skulle palla det, det skulle bara bli för mycket.

På vägen hem var det samma visa ingen sa ett knyst, vi satt bara där. Och jag tror redan jag visste vad vi båda tänkte på, mamma och pappa...

Väl hemma igen så gick jag upp på mitt rum och skrev i min dagbok som nästan redan var fullproppad med saker jag hade skrivit.

"Mamma och pappa dog igår, jag kan fortfarande inte tro det. Det känns som att det här inte är verkligt det känns bara som att det är en dröm som jag snart kommer vakna upp ifrån, Det går bara inte att tänka på att mamma och pappa är borta, att de bara dog liksom..."

Jag kan inte fatta hur jag kunde somna den natten men jag bara gjorde det, jag drömde ingen ting och jag son som en sten.

Nästa morgon vaknade jag och jag trodde allt bara var en dröm att mamma och pappa skulle stå där i köket och laga frukost åt oss, våran lilla familj. Tanken fick mig att rusa upp ur sängen och ner för trapporna men när jag kom ner såg jag inte mamma och pappa stå där, det var faster Nellie som stod där och gjorde pannkakor medan jag såg att hon fällde några tårar.

Det var då jag insåg att det här var verkligt, det var ingen dröm, allt var sant... Jag brast ut i gråt i skräddarställning på golvet, jag kunde inte hålla det inne längre, det gick inte för nu var mamma och pappa borta det var borta föralltid och jag skulle aldrig få se dom igen...

Faster Nellie kom med rusande fart och försökte lugna ner mig, men det gick inte. Det gjorde för ont.