Black angel

♱Black angel♱ Kapitel 1

"Bianca! Vänta!", hörde jag min kompis Tanya ropa. Tanya var min bästa komps här i Phoenix och vi hade känt varandra sedan vi var fem år gamla.
"Vad är det?" frågade jag irriterat.
"Vart ska du?" undrade hon. Ibland störde jag mig på Tanya. Hon trodde alltid att hon var viktigast. Hon visste vart jag skulle, men ändå frågade hon. Hon lät så ledsen när hon frågade vart jag skulle, men efter alla år med henne visste jag att det bara var skådespeleri för att jag skulle tycka så synd om henne att jag struntade i allt annat och vara med henne istället. Så jag gick inte på det.
"Det vet du redan", svarade jag lite spydigt. "Pappa ska laga en fin middag igen och jag måste göra honom glad".
"Men det är ju tredje gången den här veckan! Och det är bara fredag!" utbrast Tanya.
"Ja, jag vet, men pappa försöker ju bli lika glad som förut och jag vill hjälpa honom!" svarade jag.
"Ja ja, hejdå", svarade Tanya surt och gick iväg.
Jag bodde ensam med min pappa i Seattle efter att min mamma Kim och min storasyster Alexa hade dött i en bilolycka för fyra år sedan. Efter deras död hade pappa blivit deprimerad, börjat dricka mycket mer alkohol än förut och slutade nästan helt att jobba. Nu hade han äntligen kommit över det och han hade börjat utbilda sig till kock och lagade fin middag nästan varje dag. Han hoppades att vi båda skulle bli lika glada som förut, även om jag inte trodde vi skulle kunna bli precis lika glada som förut. Men han fortsatte hoppas, och jag ville inte förstöra det för honom.

***

"Hej pappa, jag är hemma!" ropade jag när jag kom innanför dörren.
"Bianca! Vad bra, maten är precis klar!" ropade pappa från köket.
"Mmm, vad gott det luktar. Vad blir det?" undrade jag när jag kom in i köket och kände den ljuvliga doften av mat. Jag såg en stor kastrull stå på spisen och gick fram för att kolla. Jag kikade ner i kastrullen och såg att det var en soppa som stod och puttrade på spisen.
"Idag blir det höstsoppa", berättade pappa medan han dukade bordet. "Sådär, nu är maten klar!" Han hämtade soppan och ställde den på bordet. Jag tog sleven och slevade upp soppa i min tallrik.
"Så, hur har din skoldag varit?" undrade pappa.
"Den har väll varit bra, som alltid", svarade jag.
"Jag har iallafall haft en väldigt bra dag på jobbet. Vi fick lära oss att laga vegetarisk lasagne. Den blev faktiskt väldigt god", sa pappa och fortsatte att pladdra på om hur bra det hade varit på hans utbildning till kock. Han hade lyckats väldigt bra med soppan, så den åt jag upp snabbt.
"Mmm, det var jättegott pappa", sa jag när jag hade ätit upp allting.
"Vad bra", sa han. "Så vad vill du göra på din födelsedag då, gumman? Du fyller ju sjutton om exakt en vecka! Det är ju den tjugosjätte idag, glöm inte det!"
"Jag vet pappa, men jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Vi får väll se", svarade jag. "Men jag har ett stort prov imorgon, så skulle jag kunna få gå och plugga till det?"
"Absolut", svarade pappa. Egentligen hade jag inget prov, men jag var väldigt trött så jag tänkte gå och lägga mig tidigt ikväll.
Så det här är jag. Jag heter Bianca Seeley, jag bor i Seattle, USA tillsammans med min pappa. Min mamma och min syster dog för fyra år sedan. Jag fyller sjutton år om en vecka, den tredje Oktober. Jag älskar att sjunga och skriver egna låttexter. Vi är inte jätte rika, men vi är inte fattiga. Jag lever alltså ett ganska normalt liv. Men efter den här natten skulle inget bli som vanligt igen.