Alva & Omar
-
Den nattsvarta himlen la sig som ett täcke över USA. Ljud från karuseller och berg-och dalbanor gjorde mig alldeles pirrig i kroppen.
Längre bort såg jag Omar gå emot mig. I handen hade han ett par röda rosor.
"Varsågod" sa han och gav mig rosorna.
"Tack så mycket" svarade jag och log.
Tillsammans gick vi till biljettkontoret och köpte var sin biljett så att vi kunde åka vad vi ville, eller det var Omar som köpte två biljetter åt oss.
"Så vilken vill du först åka?" frågade Omar och la huvudet på sned.
Efter två timmars åkande i flera olika berg- och dalbanor så bestämde vi oss att åka en sista gång.
"Så Alva" började Omar. "Nu har du chansen att åka vilken du vill en sista gång, vilken väljer du?"
Jag hade ganska klart för mig vilken jag ville. Det räckte med att nicka bort mot det enormt stora, röda hjulet längst bort vid vattnet för att han skulle förstå vilken jag helst av allt ville åka.
Vi steg på det mäktiga Parisehjulet. Sakta lyfte den oss flera meter över havet.
Vattnet var mörkblått. Några lampor speglade sig i vattnet och för en sekund så kändes det som att det bara var Omar och jag som var här, ensamma.
Stillsamt la han armen om mig och log det finaste leende han någonsin haft emot mig.
"Vad säger du om att jag sjunger en sång?"
Jag blev lite generad, men nickade.
Han tog ett djupt andetag och sen öppnades vulkanen inom honom.
"Just because I can't touch it, doesn't mean I can't feel it, yeah. Just because I can't see it, doesn't mean it's not in the air. I follow anywhere you are going, even if it's nowhere - I don't care. Just because I can't hear it, doesn't mean it's silence"
Jag kände hur hela kroppen blev alldeles varm. Precis när jag tänkte tacka för sången så la han ett finger över min mun för att tysta mig.
"On my mind every minute, I never wanna be without you"
Allting blev plötsligt svart. Nu kunde jag inte prata, inte röra mig - det var som att tiden stod still.
Omar log sött och fnittrade till då han förstod att jag blev stum av hans sång. Han nickade och kramade sen om mig.
"Du behöver inte säga så mycket mer" sa han bara.
Jag kunde äntligen röra mig. Jag log och kände hur kinderna blev alldeles röda.
"Jag gillar dig också, Omar"
