Den 21:a Juni, 2005.
Daniel sitter i bilen och väntar på att ett trafikljus ska låta honom köra vidare. Den gråa saaben reflekterar det röda ljuset mot motorhuven.
"Jag har inte tid med sånt här", tänker Daniel just som trafikljuset slår över från rött till grönt.
5 minuter tidigare hade Belmers sjukhus ringt och berättat för honom att vattnet hade gått på hans hög-gravida fru Jennifer. Daniel hade rusat ut från kontoret på Eftermiddagsbladet och satt sig i saaben med andan i halsen.
Han kör nu vidare upp mot en större gata som leder vidare mot sjukhuset. Han fiskar upp telefonen ur fickan och trycker på snabbnummer: 3, hans chef. Efter 4 signaler plockar någon upp telefonen på andra sidan linjen.
"Herr Jakobssons kontor", svarar en kvinna.
"Hej, det är Daniel Gustafsson på sudukoavdelningen", säger han. "Jag behöver prata med herr Jakobsson, det är brådskande".
"Först måste du svara på några enkla frågor för att bevisa att du är anställd", säger hon.
"Va fan? Du har väl en lista du kan kolla på?!", skriker Daniel i luren.
"Inte sen jag den här datorn", svarar hon.
"Kärring", tänker Daniel. "Hon har alltid varit så trög med teknologin, men hon borde ju åtminstone klara av att använda skiten"
Kvinnan som sitter vid sitt skrivbord och blir utskälld heter Ulla. 73 år är hon och jobbar fortfarande.
"Ett under att hon fortfarande lever", tänker Daniel. Då hör han att en dörr öppnas och röster som hälsar adjö. "Bra", tänker Daniel. "Då slipper jag tjata på käringen". Sedan hör han Ulla igen.
"Telefonsamtal herr Jakobsson", säger hon.
"Koppla det till mitt kontor", hör han herr Jakobsson svara.
"På momangen", säger Ulla.
"Det är ännu mer fantastiskt att hon vet hur kopplar samtalen", tänker Daniel och skrattar för sig själv samtidigt som han stannar vid ett till trafikljus. Sedan hör han ett klick och en röst i telefonen igen.
"Jakobsson", säger herr Jakobsson.
"Ja hej, Daniel Gustafsson på sudukoavdelningen", börjar han med. "Jag önskar ledighet resten av dagen".
"Får jag fråga varför?", svarar herr Jakobsson.
"Min fru ska föda ett barn", säger Daniel stolt och trafikljuset signalerar att han får köra vidare.
"Självklart", säger herr Jakobsson glatt. "Man får ta o gratulera och önska lycka till".
"Tack så mycket, hej", säger Daniel och lägger på.
Det är inte långt kvar nu, bara en sväng till höger ner på Eriklundsgatan och sedan vänster ut på Johannesgatan. Han ökar hastigheten och ligger några kilometer över hastighetsbegränsningen. Han kommer fram till korsningen som leder ner till Eriklundsgatan. Daniel märker inte det röda ljuset som blänger på honom när han kör förbi det. Precis som han ska svänga, hör han en kraftig tuta och sedan blir allt svart.
