Secret husbands ❥ (swedish fanfic)

Secret husbands - 6

Ett intensivt, genomträngande ljud skar genom öronen på mig. Jag öppnade långsamt ögonen, var fortfarande inne halvt kvar i en dröm. Jag vände mig åt sidan för att kolla om Louis var uppe, och till min förvåning så var han inte det. Täcket var nedsparkat på golvet och han andades tungt där han låg, på vänster sida av dubbelsängen. Jag petade försiktigt på honom och kunde inte låta bli att småflina då han ryckte till och mumlade "I'm not a pigeon, Mr Bond" som svar. 

Sedan kom jag på vilken dag det var. Idag bar det av mot Honolulu, och klockan visade 03.13. Alltså hade vi en knapp timme på oss innan det skulle komma en taxi och köra oss till Heathrow.

Jag gav Louis en puss på hakan och såg till att han vaknade till lite innan jag steg upp och tog på mig ett par gråa mjukisbyxor. Handbagagen stod uppställda på köksbänken och jag packade enkelt ner det sista såsom laddare, vatten, hörlurar, dator och , såklart, RBB och LBB. 

"Morning pumpkin" hörde jag Lou's mjuka, nyvakna röst säga bakom min rygg. Jag vände mig om och log. Han gick långsamt fram till mig och gav mig en varm kram. Jag höll armarna om honom länge och kysste honom på läpparna. Han såg in i mina gröna ögon, jag såg in i hans blå. Sedan ställde han sig på tå och kysste mig i pannan innan han gick förbi mig och satte på en kanna varmt vatten. "Do you want some tea, love?" frågade han och plockade fram två muggar med regnbågar på. Jag nickade.

En halvtimma senare, när vi hade gjort oss i ordning och stod färdiga i hallen, kramades vi igen en lång stund. Vi hade fortfarande tio minuter kvar innan taxin skulle komma. "I really love you, Harry Styles" konstaterade Louis och jag fnissade generat. "I love you more, Louis Tomlinson" svarade jag och han slöt armarna hårdare om mig. "Okay, time to go, I think. You have everything? The bears? Are they in the bag?" checkade han. Rainbow Bondage Bear var verkligen som hans barn. Han tog hand om den som om det var en riktig bebis, och jag skrattade för mig själv åt det faktum att Lou kände sig som en pappa åt en regnbågsfärgad, uppstoppad teddybjörn. Han vände sig om i ytterdörren och stirrade på mig när jag skrattade, men jag viftade med handen som om det inte var något, och då fortsatte han ut i trappuppgången med alla väskor i släptåg.

Väl på flygplatsen mötte vi upp Niall och Liam och vi letade tillsammans upp gaten, dock med ett tjog vakter bakom oss, men vi försökte att lämna dem utanför synfältet. Det enda vi ville ha nu var lugn och ro och ett vanligt liv i ett år, fast vi alla fyra visste att det skulle bli otroligt svårt att uppnå. Jag och Lou höll hand när vi några timmar senare gick på planet, vi kröp ihop i samma säng på flygplanet och vi gick så nära varandra vi kunde på vägen ut i den exotiska värmen på Hawaii ett drygt dygn senare. Vi var alla dryga efter allt flygplansresande, men nu skulle vi förhoppningsvis få ett litet uppehåll på tre veckor i alla fall. Trots värmen så frös jag då och då, det var en stor kontrast jämfört med kylan, regnet och blåsten i London. Då log Louis och lånade ut sina jackor, vilket enligt mig var otroligt attraherande. 

Vi checkade in på hotellet som låg utmed vattnet och Waikiki Beach såg underbart ut i solnedgången när alla barnfamiljer, pensionärer och festande ungdomar hade lämnat. Redan första kvällen, trots jetlag och en enorm trötthet, bjöd Louis ut mig på en promenad längst vattenbrynet. Det var riktigt romantiskt, härligt att kunna gå i shorts och T-shirt, händerna ihopkedjade med den man älskar mest i världen, i solnedgången en Decemberkväll. Jag önskade att alla kvällar kunde vara som den.