I huvudet på en drömmare

Slaget vid Greenrank

Tiden tycktes stå stilla i den stora staden Greenrank, med sina stora skyskrapor kastade staden skuggor ut över den stora ängen precis vid utkanten. Stora fåglar seglade över staden fast i ett ögonblick. människor jobbade i kontor stela och fastfrusna, torget nedanför vimlade av liv bara en sekund tidigare. Med bestämda steg tog hon sig över det frusna torget, ingen av människorna uppmärksammade henne, medan hon stormade förbi rörde sig människorna som i slowmotion. Med blicken vänd emot ängen mumlade hon argt för sig själv om idiotiska mödrar och krig. iklädd sin finaste rusting bestående av det starkaste läder som rörde sig mjukt med hennes lemmar där hon gick. Det blonda håret var flätat bort ifrån ansiktet i en enda röra, hon var krigs målad i ansiktet med svart kol runt sina is-blåa ögon. Hon liknade en ståtlig krigsprinsessa vilket var precis det hon var. Huvuden vändes i avund mot henne när hon tog första steget ut på ängen, omringad av hennes klan kände hon hur förväntan fyllde henne. Hennes stormande gång stannade upp när hon slöt sina ögon och tog ett djupt andetag för att andas in alla känslor på slagfältet denna äng snart skulle bli. Det tog inte ens ensekund innan hon samlat sig tillräckligt för att fortsätta emot kärnan av sin armè där hennes moder väntade. Ett stolt leende riktades emot henne när modern såg skalet av sin dotter, om hon bara visst vad som pågick i huvudet på prinsessan så skulle leendet snabbt förvandlas till en mer besviken och arg min.

"Angelica, du är så vacker min dotter" sa klan ledaren medan hon steg närmare och mötte Angelicas isblå ögon som lyste av styrka. Nu när Angelica var framme vid sitt målsaktade hon ner och greppade sin moders underarm i en respektfull hälsning.

"tack mamma" Angelica svalde den sarkastiska kommentaren om att krig inte skulle lösa något men förmedlade den med sin blick istället. Greppet kring Angelicas underarm ökade i styrka innan modern släppte armen helt. Ett bevis på att modern förstod exakt vart dottern stod ifråga om kriget som andades ner i nacken på dem. Spänningen mellan mor och dotter spred sig som en tjock dimma över ängen. innan klan ledaren hann föreläsa sin dotter om varför de krigade ändrades lufttrycket och på andra sidan ängen materaliserades fienden. Skillnaden mellan klanerna var anmärkningsvärd i deras fysiska skepnader. I Angelicas klan var alla blonda och hade blåa ögon nyansen av blått tydde på styrka så desto ljusare nyans av blått desto starkare var man. alla var långa och graciösa i kroppsbyggnaden och de härstammade ifrån de ståtliga Skogsfolket.

Deras motståndare var grövre och härstammade i från det skräckinjagande Bergsfolket. Deras mörka hår och svarta ögon samt välbyggda fysik gjorde att de tornade sig över även den längst utav skogsfolket.

Ett horn ljöd ifrån bergsfolkets trupper i hälsning och så fort Angelicas armé svarade började kriget. Angelica tog sin plats brevid sin mor och drog sitt svärd som suttit fast spänt på hennes rygg, i andra handen frammanade hon ett klot av eld. De var ju trots allt häxor hela bunten. Med ett gemensamt krigs vrål drog de fram över ängen och med ett dundrande brak möttes de två fiende styrkorna på mitten av slagfältet. En båge av blod flög igenom luften när Angelica svingade sitt svärd mot sin motståndare som föll ner på knä. klotet a eld slungades iväg och landde i en explotion längre fram. Stora pelare av sten reste sig ur marken för att ge skydd åt motståndaren och förvirra Skogsfolket. Skrik blandades med explotioner när kriget fortsatte i vad som kändes som timmar, allt blev till kaotisk dans med döden.

Marken under Angelicas fötter mättades med blod medan hon snurrade runt slagfältet med sitt blod dränkta svärd. Vid varje steg hon tog stänkte blod upp och fläckade hennes ben i dansen. Ett eld klot slog ned framför henne och kraften slungade prinsessan bakåt rätt in i en sten pelare och sjönk sedan ner till marken. Angelica började glöda svagt när hon läkte sig själv med sin magi. hon var en av tre i hennes klan som hade kraften att läka både sig själv och andra. Medan hon återhämtade sig satt hon med ryggen mot sten pelaren och blickade ut över den delen av slag fältet som var synlig för henne. Redan innan Angelica såg honom så kände hon hur luften blev allt varmare och hur hennes hjärta började slå allt snabbare. Han backade ut bakom en stenpelare precis till vänster om där hon satt tryckt emot sin egna pelare. han höll ett svärd med båda händerna som dansade i luften mot ett annat. Han måste ha känt av värmen i luften själv och förstått vad det kunde innebära, för hans ryggmuskler spändes och med ett sista knyck med sitt svärd gjorde han slut på sin motståndare och vände sig om. Hans svarta hår rufsades till i vinden och la sig mjukt över hans mörka ögon. Deras ögon möttes bara för en sekund men det räckte för att deras själar skulle knytas samman och förenas till en. deras ögon vidgades när det förstod vad som hänt. Förenandet av två själar var sällsynt och skapade ett band mellan två individer som aldrig kunde förstöras. Hans fientlighet mjuknade och han sänkte sitt svärd mot marken. aldrig hade han trott att han skulle ha en själsfrände eller att han skulle få träffa henne allra minst på ett slagfält. Angelica kämpade med att resa sig upp och blinkade bort blodet som rann ner i ögat på henne ifrån ett djupt jack i pannan.

Han måste tycka jag ser hemsk ut tänkte Angelica när hon tog in honom med blicken och såg en stark och ståtlig krigare, eller som en prins.

Hon ser ut som en gudinna där hon stod med sitt vilda år och intensiva ögon som trollband honom.

De var så upptagna med att bendra varan att de inte märkte hur en av skogsfolket smög sig fram bakom prinsen med sitt svärd i högsta hugg. svärdet föll i en kraftfull båge och ska igenom prinsens axel rätt ner till magen. Hans kvävda vrål av smärta väckte Angelica ifrån sin chock. Hon kände hans smärta som den vore hennes egen är hon kastade sig fram och fångade upp honom när han föll mot marken.

Ett hjärtskärnade skrik ljöd över slagfältet och alla stannade upp pågrund av kraften som låg bakom det. En kraftfull våg av magi kom ifrån mitten av slagfältet och slog ner alla stenpelare. båda klanerna vände sig emot den Glödande prinsessan med sin blodiga prins i famnen. De runt omkring paret kunde tydligt känna av deras nybildade band och båda klan ledarna skyndade sig fram till sina barn som omfamnade varandra. Angelica slet blicken ifrån sin prins och med tårar i ögonen bad sin moder om hjälp. Modern kände hur hennes eget hjärta brast för de två, hon vände sig emot sin motståndare och med darrig röst sa

"Elorna se vart vårt krig har lett oss, ska vi inte svälja vår stolthet för våra barn?" Elorna nickade med tårstänkta ögon innan hon lyfte huvudet mot himelen och bad gudarna om hjälp, regn började falla ner och kamoflerade Elornas tårar.

"Vi gör som du föreslår Arill, vårt krig slutar här. låt oss nu hjälpa våra barn" Angelicas moder Arill vände nu huvudet mot sin dotter med glödande hände och sa hoppfullt

"Låt oss försöka rädda honom tillsammans." medan mor och dotter hjälptes åt att läka prinsen samlades de båda klanernas överlevande runt sina ledare och höjde sina händer med klot av eld för att lysa upp i mörkret efter regnmolnen.

"Angelica sitter du och dagdrömmer nu igen?" rösten kom precis framför henne och när hon lyfte huvudet stod hennes lärare där med en sträng min.

"Ursäkta fröken jag gjorde visst det" svarade Angelica medan hon kände hur rodnaden färgade hennes kinder. Läraren vände sig mot tavlan igen och muttrade

"jag undrar vad som egentligen försegår i huvudet på den där drömmaren" medan läraren började undervisa i historia och folklor igen vände Angelica blicken ut genom fönstret och såg ett par mörka ögon framför sig i regnet utanför. Allt vimmel fortsatte som om inget hade hänt i den stora staden Greenrank.