Skyscraper Imagines

Satsning A.P

Du och Andreas är i en park och han har precis berättat att han inte vill fortsätta som "pojk-och flickvän".

Andreas: Jag menar verkligen inte att såra dig och det hoppas jag att du förstår. Jag älskar dig fortfarande jätte mycket och du är min lilla prinsessa till 110% men jag orkar inte ha ett distansförhållande längre.

D/n: Vadå distansförhållande? Vi bor ju fan i samma stad?

Andreas: Jo men jag och killarna är ju borta nästan varje helg och ibland under vardagen. Dessutom så börjar du gymnasiet snart och du vet att det kommer bli betydligt mycket mer plugg och längre dagar.

D/n: Jo men vi har ju klarat det fram tills idag, så varför skulle det bli någon ändring. Om du nu har träffat någon annan så kan du väl säga det istället för att komma men massa lögner som sen bara kommer leda till bråk. Andreas jag lovar att inte bli arg om du har träffat någon annan
D/n:s perspektiv
Det du nyss hade sagt var en stor fet lögn, du skulle gå sänder ännu mer om Andreas hade träffat någon annan. Där brast det, du sprang från bänken och lämnade en förvånad Andreas kvar i mörkret. Du styr fötter mot hemma, mot ditt hem där du får vara ifred, huset som i o för sig låg väldigt nära parken men ändå det var nog lika bra att springa iallafall. Du låser upp dörren och sparkar av dig skorna. Som tur var så var ingen hemma dom var antagligen kvar på jobbet eller på gymmet. Även fast du nu är hemma fortsätter du springa och fötterna styrs mot toaletten. Du rotar hetsigt och hysteriskt fram den lilla asken med din räddning, nått som du hade lovat Andreas att sluta med men  nu fanns ju inte han kvar så varför skulle du bry dig om honom. Du river va lite toapapper och torkar bort några av dom hundra tårarna som fallit från dina ögon senaste minutrarna. Precis när du ska placera bladet och dra på din redan sönderskurna men nu relativt läkta smala handled hör du hur ytterdörren smälls upp. Någon springer upp för trappan och in i ditt rum, du ser inte vem det är men du orkar liksom inte riktigt bry dog om det heller, du hade ju ändå precis förlorat allt. Du placerar återigen bladet mot handleden och drar i samma sekund smälls toan dörren upp och där står en chockad Andreas..

Andreas: Va fan D/n, vad håller du på med? Du hade lovat att sluta?!?

D/n:s perspektiv
Andreas stod helt stilla i dörren och bara kollade på blodet som forsade ner från min handled. Jag kände hur tårarna började rinna... Sakta kom Andreas fram till toaskåpet och började rota efter bandage. När han hade lagt klart bandaget så tog han ett stadigt grepp runt om min smala kropp och bar mig in till mitt rum. Han tog sakta av mig mina jeans och min tröja. Han gick fram till garderoben och letade fram en av sina stora tröjor. Tårarna forsade fortfarande med för mina små ögon. Han hjälpte mig på med tröjan och bad mig krypa ner under täcket.

Andreas: Lilla gumman, jag är här nu. Du behöver inte gråta mer. Viskade Andreas lugnt

D/n:s perspektiv
Andreas tog ett stadigt men inte för hårt grepp om min kropp och bara det gjorde mig lugn.

D/n: Andreas varför? Varför blev det som det blev?

Andreas: D/n... Jag vill inte att du ska få hat av alla fans och sen vill jag inte se dig må dåligt när vi inte kommer ses för...

D/n: För vadå??

Andreas: Vi ska lägga en stor satsning i USA...