Jag vaknade av att min mobil ringde på den utsatta tiden. Jag bytte om till mina kläder och sedan drog jag upp rullgardinerna. Jag ska nog inte äta någon frukost idag, jag är redan tjock. Alexander ljög nog bara när han sa att jag inte var det, jag menar han är ju faktiskt en skådespelare så han borde ju vara bra på att ljuga trovärdigt. Jag hade fått ett Sms av mamma igår som brättade vad skolan hette och var den låg. Jag såg att den låg precis mittemellan mamma och pappa så vem jag än bodde hos skulle det ta 10 min att gå dit, mycket närmare än min gamla skola vilket var ett plus. Det som var jobbigt var att det var en skola som hade årskurserna 7,8,9 och sedan även gymnasiets årskurser 1,2 och 3. Så från att vara störst till nästan minst igen. Toppen!
~ i skolan~
Jag gick fram till receptionen och sa "hej jag heter Alexandra Pettersson och jag är ny" "hej, här får du din skåps nyckel, ditt schema och lite papper att fylla i när du kommer hem, så jag vill att du lämnar in dem imorgon." Jag nickade och letade reda på mitt skåp. Jag hittade det så då slängde jag in mina saker i skåpet och kollade på vilken lektion jag skulle ha nu. Det var mentorstid. Den här skolan var mycket större än den jag tidigare hade gått på, det gick ca 1000 elever här och på min förra hade det bara gått ca 300 så det var mer än dubbelt så många. Men varför det var så många kan bro på att det är både högstadie och gymnasie skola. Jag kommer fram till dörren och knackar. När den öppnas och jag går in stirrar alla på mig, jag presenterade mig för klassen och satte mig sedan längst bak. Jag behövde inte presentera mig mer för det var ju alltid samma elever hela tiden.
~skippa till lunchen~
Jag skulle precis gå till lunchen när jag kände hur någon grep tag i min axel och drog in mig i ett hörn jag kollade upp och såg att det var Oskar,Pontus,Benjamin och Robbin. De var mina gamla mobbare, jag blev så glad när de bytte skola, men det är ju typiskt att jag skulle byta till just den skolan de gick på. "Nemän, titta grabbar! Vem är det vi har här? Är det inte lilla Alexandra, kommer du ihåg oss? Jag kunde bara förmå mig själv att nicka till svar. "Vad säger ni killar ska vi ge henne en välbetjänt läxa?" Frågade Oskar (han var typ ledaren över gruppen och de lydda hans minsta vink.) Benjamin och Robbin höll fast mig nedan Pontus och Oscar började slå mig överallt utom i ansiktet. När jag inte orkade stå längre utom sjönk ner på golvet så började dom sparka mig istället och då släppte Benjamin och Robbin mig och började sparka mig med. Jag vet inte hur länge de höll på men de slutade när klockan ringde och jag var extremt tacksam för jag visste att jag skulle ha svimmat om de hade fortsatt mycket längre. Om det hade varit några andra så skulle jag ha satt dem på plats, men de gjorde att jag kände mig som mitt gamla fega ja som inte vågade stå upp för sig själv. Jag vet att jag inte kommer låta någon annan förutom dem att trampa på mig sådär, jag ska visa dem. Jag gick till min sista klass för dagen vilket var engelska. Jag gick in och satte mig på den platsen läraren gav mig och försökte lyssna på vad han sa men jag hade svårt att koncentrera mig, för att jag hade ont från när de hade slagit och sparkat mig. När klockan ringde var jag tacksam och skyndade mig till mitt skåp och hämtade mina saker och gick snabbt mot utgången i hopp om att inte träffa på Oscars gäng igen. Men turen var inte på min sida för när jag var på väg ut så sprang jag in i någon och du kan ju gissa vem det var.
ofc så var det ju Oscar och hans gäng, vem annars liksom. Dom drog ut mig i skogen som låg precis bredvid skolan och när vi va tillräckligt långt inne så började Oscar att slå mig. Första slaget var i magen för att få mig att ramla. När jag inte gjorde det blev han irriterad och knäade mig i magen vilket resulterade i att jag föll framåt och då började sparkarna. Nu var det inte bara Oscar utom alla fyra som sparkade. Först i magen ett par gånger, sedan på smalbenet och när jag försökte resa mig upp så fick jag två hårde sparkar i ryggen, vilket gjorde att jag stönade till av smärta. Det fick dem såklart att hånskratta åt mig. "Jag tycker du har blivit känsligare sen senaste gången vi gjorde så här, men det är bara att ta det lugnt vi kan vänja dig på nolltid." Sa Pontus och började sedan skratta. "Jag fattar inte att du fortfarande lever, jag trodde att du skulle ha tagit ditt liv vid det här laget." Sa Benjamin.
"Du vet väll att ingen bryr sig om dig, eller hur?." Sa Robbin och det värsta med den meningen var att det inte var en fråga utom ett konstaterande. Nu är det dags för Oskar och jag vet att han kommer vara värst "vet du en sak Alexandra? Jag tycker faktiskt det ska bli roligt att börja med det här igen, att få dig att långsamt tina bort från världen och när du är helt borta så kommer ingen att sakna dig." Jag sa ju att han skulle vara värst han är ju en psykopat för fan.
När de hade gått låg jag bara där i skogen ett tag innan jag reste mig upp och började långsamt gå hem till mamma. När jag kom dit så satt Alexander och hon i köket. "Hur var det i skolan?" Frågar MAMMA!? Okej vad är det som försegår här? Jag rycker bara på axlarna och fortsätter till mitt rum, "ska du inte ta av dig din jacka och dina skor?" Jag hade inte lyssnat på vad hon hade sagt så jag svarade bara med ett "mm" och stängde sedan dörren till mitt rum. Jag kan bara tänka mig de förvånade uttrycken på deras ansikten. Jag lägger mig ner i sängen och somnar.
~två timmar senare~
Jag orkade inte längre ha de här kläderna på mig så jag bytte om till ett par gråa joggingbyxor och en långärmad tröja, när tröjan var halvvägs på så öppnades dörren "maten är klar, herregud vad har hänt med din rygg?!?!" Utbrister Alexander, han har säkert sett det enorma blåmärket som nu är där. Jag svarar bara med ett tyst "inget" och går sedan och lägger mig i sängen igen "ska inte du äta?" Frågar Alexander. Jag skakar bara på huvudet och säger "jag åt mycket skollunch." Vilket inte var sant men det behöver inte han veta. "Är du säker? Var det hänt något i skolan? Fick du några nya kompisar? Jag lovar att Emma inte ska säga något om vad du äter,jag har pratat med henne och vad hände med din rygg?" Jag blev lite irriterad av alla hans frågor. "Inget har fucking hänt! Jag bryr mig fan inte om vad Emma tycker om mitt ätande. Jag ramlade på idrotten,det är vad som hände med min rygg." Han nickar lite misstänksamt och stänger dörren.
