The singer

6.Samtalet

Josefin Pov

Veckorna gick och inget hände mellan mig och Isac... Vad hade jag egentligen trott! Att han gillade mig? Han var väl bara som alla andra killar. Men han hade fått mig att känna mig speciell! Det hade känts som att han tyckte om mig. Fast han som har så många tjejer efter sig, han skulle kunna välja vem som helst. Någon var mycket snyggare än mig. Det är bara att inse fakta. Hur skulle en super snygg kändis falla för mig. Jag var bara patetisk som trodde att han faktiskt gillade mig.

Mobilen ringde. De var mamma.

"Hej"

"Hej gullet! Hur mår du? Har du kul? Är alla snälla mot dig?" Mamma malde på med frågor.

"Jag mår bra! Och jag har det jättekul, har fått några riktigt bra nya kompisar!"

"Åå jag har saknat dig så" utbrast mamma. "Jag längtar så tills du kommer hem igen!"

"Saknar dig med. Får jag prata med Eve?"

"Hon är inte hemma men du kan ju ringa hennes mobil"

Evve, eller Evelina som hon egentligen heter är min storasyster. Hon är 19 år. Vi har alltid haft en tjat relation och vi kan prata om nästan allt med varandra. Just nu känns det som att det enda jag behöver är att få ligga i hennes famn och bara gråta. Precis som ett litet barn.

Jag tar upp mobilen och skickar snabbt iväg ett sms till henne.

J=Josefin

E=Evelina

J: Kan vi prata? 😔❤️

E:Visst jag ringer

Jag visste egentligen inte vad jag ville prata om. Typ allt när jag tänker efter, om Isac och... eeh de var bara det. Saken är att jag vet inte hur. Vi har liksom aldrig dejtat eller något.

Mobilen började vibrera

Det första Evelina frågade var "Vad har hänt"

Jag började berätta allt. Under tiden jag pratade kände jag hur tårarna pressade bakom ögonlocken. Det hela lät inte alls som något problem och jag var rädd för att Evelina skulle tycka att jag var fjantig som blev ledsen över en sån liten grej som att Isac inte var kär i mig. När jag hade pratat klart blev det tyst och jag tittade nervöst upp i lampan ovanför min säng, rädd för vad hon skulle säga. Helt plötsligt orkade jag inte mer. Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag började att snyfta okontrollerat. Gud vad jag saknade Evelina.

"Gråter du?"

"Mm"

"Såja det går bra! Du vet ibland är killar skithögar. Men ibland så har dom bara svårt att utrycka sina känslor och gör dumma saker istället. Jag tycker faktiskt att det verkar som att han gillar dig!"

"Säkert?" frågade jag osäkert.

"Ja, jag lovar"

" Tack, Evve! Saknar dig" min röst var sprucken efter allt gråtande.

"Saknar dig med. Kom ihåg att du bara kan ringa om det är något"

"Mmm. Hejdå"

"Hejdå"

Det känns alltid mycket bättre efter jag pratat med Evve. Hon förstår precis hur jag känner och tar mina känslor på allvar. Hon är mycket enklare att prata med än mamma är. Med mamma känns det bara som att hon blir jätteorolig och försöker sätta mig i någon stödgrupp för nedstämda barn! Och tro mig det är absolut det sista jag vill göra!

Inte så rolig del. Ska kanske försöka göra ett maraton snart ❤️