The singer

9. Dejten

Det var bara 1 timma kvar tills jag och Isac skulle träffas. Vi hade bestämt träff vid entrédörren. När det var 20 minuter kvar tills vi skulle träffas stod jag färdig innanför min dörr med ytterkläder och allt. Seriöst. Visst, jag ville vara i tid men 20 minuter förtidig där går gränsen. Jag orkade inte ta mig allt igen så jag bestämde mig för att gå en liten sväng. Jag gick ut i hotelträdgården. Det var en väl skött trädgård med stora nyklippta häckar, och nedanför dom stod det vita parkbänkar. Jag borstade av snön från bänken och satte mig på mina händer för att inte bli blöt. Jag satt där och kollade på folk som gick förbi och på små fåglar som skuttade omkring. När det var fem minuter kvar tills vi skulle mötas rest jag mig och började gå bort mot entrén. Isac var inte där och jag ställde mig och vänta. När klockan var 23 minuter efter utsatt tid hade Isac fortfarande inte dykt upp. Jag gav upp hoppet. Han hade väl säkert bara lurat mig, eller så hade han glömt bort tiden. Jag gick ut från hotellet. Jag ville bara lämna allt åt sidan och bara vara med mig själv. Jag gick kanske i fem minuter innan jag började att huttra. Lite längre bort stod två personer och kramades. En lång kille och en tjej. Kram en avslutades fort. Det där skulle kunnat varit Isac och jag. Dom vände sig åt mitt håll. Jag tvärstannade.

"Hej Josefin"

Det var Isac. Fan. Jag kände hur tårarna pressade bakom ögonlocken. Jag vände mig och sprang därifrån tårar rann ner för mina kinder, jag sprang utan att veta vart jag var på väg. Hela omvärlden kändes suddig och jag såg ingenting. Jag hörde fotsteg bakom mig och jag ökade på takten.

"Josefin, vänta!"

Isac röst skar genom töcknet. Men jag stannade inte. Han hade svikit mig. Jag kommer aldrig mer att lita på honom. Jag sprang tills jag inte orkade mer. Då satte jag mig ner och grät. När jag tittade mig omkring såg jag att jag var i en skog. Det började skymma och jag kände hur jag långsamt blev kallare. Fan. Jag svor tyst, jag hade ingen aning om var jag var.