Den Mörka Sanningen

4. hur lång tid ska man vänta?

Jag hade suttit på den iskalla stubben i en halvtimme. Jag hörde hur en kråka skrek så
där läskigt som i skräckfilmerna.Jag ville bara gå hem. Hem till mamma och Penny. Men det som en gång funnits finns inte mer. Kärleken i vårt hem. Jag vet inte varför mamma bara hade åkt iväg sådär. Hon var väll rädd att möta sanningen skulle jag gissa. Hennes dotter var död. Jag undrar hur det känns att ha en död dotter, fast jag ville nog inte veta egentligen.

Tankarna flög runt i mitt huvud och jag fick nästan huvudvärk. Jag hade snart gett upp hoppet att Charlie skulle komma tillbaka. Vad var det som hade hänt? De senaste dagarna har jag bara varit helt borta. Penny levde, det kände jag på mig. Fast jag visste att hon var död kunde jag ändå inte sluta tänka tanken på att hon var vid liv. Charlie då? Var han också död vid det här laget? Jag kände mig helt känslokall. Mina två bästa vänner... Döda.

Jag önskade mig inget annat än att få komma in och spela tv-spel med Charlie som han hade velat från början. Jag önskade att vi inte gick ut i skogen. Allt var mitt fel! Jag ställde mig upp och stampade i mossan. Kände hur foten inte nuddade den hårda marken under. Jag kollade Upp och såg Harry lugnt äta gräs vid en sten lite längta fram.
Hur kom han hit?! Jag små joggade mot honom för att inte skrämma honom, men det lyckades jag inte med. Han tittade på mig och tog ett jättehopp åt sidan.
- Vänta Harry, det är ju bara jag! Skrek jag efter honom och insåg att det inte var Harry utan bara en vild hare. Jag blev galen! Jag började springa, mot det hållet vi kom från. Jag sprang snabbt och långt.

Tillslut kom jag fram till skogsbrynet och saktade ner. Jag såg ängen framför mig. Tittade ner i marken och pustade ut. Jag hade föreställt mig att jag aldrig skulle hitta ut. Det var en stor skog och det var alltid Charlie som visade vägen till våran koja som vi byggde som små.
Nu skulle jag gå hem till Charlie och berätta för hans mamma att jag tappa bort honom, som om jag var hans barnvakt. Fast egentligen tappade jag inte bort honom utan han sprang ifrån mig. Vad hemskt, tänkte jag. Hur skulle hans mamma reagera?! Men jag kan ju inte bara låtsas som ingenting.

När jag kom fram till dörren slog mitt hjärta hårt i bröstkorgen. Det tog ett tag innan jag knackade på. Jag hörde hur någon joggade till dörren och att låset öppnades. Det var självklart Charlies mamma som öppnade. Jag kramade henne precis när hon öppnade dörren. Hon kramades tillbaka fast hon visste väll inte varför jag var ledsen, eller?
-Var har du varit, Meja?! Vi letade överallt efter dig! sa hon och tittade mig i ögonen. Hon såg inte så orolig ut. Vadå "vart har du varit?"??? Jag kollade fundersamt på henne utan att ge henne ett svar. Charlie kom springandes ner för trappan efter en stund.
- Meja!! Vart var du?! Skrek frågade han och kramade om mig hårt. Jag kramades tillbaka. Jag fann inga ord, men en sak frågade jag.
- Hur långe har jag varit borta? Frågade jag till både Charlie och Emma. De tittade på varandra och Charlie bestämdes att säga det. -17 timmar. Sa han med allvar i blicken.

------------
Jaha, fjärde kapitlet.🤓