Den Mörka Sanningen

10. Fortsätt simma

Jag rör vid fenan och tänker praktiskt: hur ska jag kunna gå till skolan, kommer jag ens kunna gå på land? Det var min högsta dröm att bli en sjöjungfru när jag var liten, men nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Antingen blir jag världskänd (kanske inte skulle vara så hemskt) eller så lever jag i skuggan av vågorna. Tänk om jag skulle hamna på ett zoo med massa djur och fiskar? Alla skulle peka på mig och aldrig låta mig vara ifred. Usch! En sak var klar, om jag nu kom upp på land, skulle jag aldrig gå på något zoo igen!

Jag simmade bort till bryggan nära Charlie och som tur var hade han precis kommit med bussen. Han skulle precis öppna dörren när jag ropade hans namn nerifrån vassen.
- Vem där?! Skrek han mot mitt håll.
- Charlie, här nere! Ropade jag och viftade upp armen så högt jag kunde.
- Meja?! Sa han förvånat när han såg mig. Vad tusan gör du nere i vattnet?! Du är ju redan sjuk! Jag höjde fenan och Charlie gapade.
- What the... sa han och kliade sig på huvudet. Köpte du den på EBay eller? Sa han efter ett tags tänkande. Han skrattade sedan lite hastigt och halv-verkligt.
- Inte kul, detta är på riktigt. Känn om du måste!! Sa jag och började kravla mig upp på bryggan. När jag var andfådd men uppe kände han på fjället och tappade hakan ännu en gång.
- Men stå inte bara där, hjälp mig! Sa jag och drog i hans byxor. Han tog några steg bak och mumlade lite.
- Hjälpa dig med vad exakt? Frågade han och jag kunde inte bedöma om han var seriös. Vad är det för fråga?
- Få bort den här grejen! Sa jag surt och svepte med händerna över min fena.
- Hur tänkte du att jag skulle kunna göra det! Konstaterade Charlie.
- Bara gör något! Skrek jag, fast jag visste att han var lika kunnig som jag, vid den situationen. Han gick runt i cirklar och kliade sig på huvudet oroväckande många gånger.
- Vi kan... jag skulle kunna, mumlade han på. Men det kom aldrig något slut på meningarna. Han var tom på idéer.

Efter en lång stund med Charlies mumlande, kom han faktiskt på något. Hans idé var att jag skulle vara i hans badkar medan han skulle leta på internet om sjöjungfrur. Alltså myter, då.

Charlie fick bära in mig i hans hus. Han var inte särskilt stark, men jag lätt som en fjäder. Okej, det var kanske en överdrift, men tung var jag inte. Han snubblade lite nu och då, men som tur var ramlade vi aldrig! Om någon hade upptäckt oss, skulle jag varit skörd. Tänk om Tristan hade kommit! Fast det blev inga om eller men. Charlie klarade galant att bära över mig, plus att ingen var hemma.

- Okej. Nu när du är på plats, så ska jag bara hämta datorn, sa Charlie när jag låg obekvämt i badkaret. Han gick iväg tills sitt rum och hämtade datorn samt en pall. Han var nära att tappa datorn några gånger och då skrek han till. Just då hade jag tappat hoppet. Den enda som kan hjälpa mig är Charlie. En ynklig, inte så värst smart, tretton åring..

Efter en lång tystnad, hojtade Charlie till.
- Jag har hittat något! Sa han och vände datorn till mig. Detta kan vara lösningen! Jag läste igenom artikeln på hemsidan, som hette "MytologiForDig.se". Påhittigt namn tänkte jag för mig själv. "Mytologi för dig", detta är inte sant. Hur kan vi ta hjälp av en hemsida som säger att det bara är påhitt?

Själva lösningen i artikeln var att sjöjungfrun skulle kyssa sin äkta kärlek. Eh.. lilla Ariel  anropar? Varför tänkte Charlie att detta skulle hjälpa? Försökte han håna mig? Det var ju ganska självklart att han gillade mig, men var han så här desperat?
Jag tänkte inte så mycket, utan jag bara gjorde det. Jag kysste Charlie. Eller ja, jag tänkte, om detta nu skulle vara sant så måste jag ändå ha försökt. Och då är ju Charlie det närmaste jag har som så kallad "kärlek". Eller skulle jag hämtat snygg Love? Som om han skulle kyssa mig som sjöjungfru, eller ens att han skulle svarat när jag ringde honom... Fast han var ju knappast min äkta själsfrände!

Charlie blev helt röd om ansiktet. 
- Du... Du... Är jag din äkta kärlek? Sa han och tittade på mig med stora ögon. Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Charlie. Jag testade. Artikeln du vet, ta det inte på så stort allvar, bästis. Sa jag och gav honom en Box på axeln. Han såg lite vemodig ut, men fortsatte knäppa på datorn. Kärlekseffekten kanske inte värkar direkt, tänkte jag hoppfullt.

---------
|Anna<3