Utan Dig

Vakna!

Hej! Vad tycker ni om berättelsen hittills?  Hoppas ni gillar den, men speciellt tycker den är spännande. Glöm inte kolla in mina andra böcker, kram på er!
------------------------------------------------------
"Hon måste klara sig. Hon bara måste"

★3 veckor senare★
Chloe ligger fortfarande i koma, och Anton har suttit i en stol bredvid henne, hela tiden. Han har inte rört sig under större delen av tiden. Knappt ätit heller. Läkarna har fått börjat oroa sig för hans hälsa.  Idag är också en sådan dag...

★Antons perspektiv★
Att se Chloe så livlös är inget jag gillar. Men heller inget jag kan göra något åt. Jag ångrar att jag gav mig av och inte beskyddade henne. Sedan jag kom till sjukhuset har jag suttit hos henne hennes en mesta av tiden. Jag tänker inte lämna henne nu. Aldrig någonsin!

Chloe's pappa har sovit hemma och jag hos Chloe, men han kommer alltid på morgonen dagen därpå.

Det knackar på dörren och han kommer in.
-Hej, hur mår hon..?frågar han direkt han kommer in.
-Som igår. Hon fick mer dropp inatt.svarar jag.
-Och med dig då? Hur är det med dig?frågar han.
-Okej, antar jag.svarar jag.

En sköterska kommer in med en kopp te och en smörgås.
-Här, gubben. Du måste äta någonting.säger hon allvarligt.
-Jag är inte hungrig.svarar jag utan att flytta blicken från Chloe.
Sköterskan ställer ner brickan och byts av med en läkare som kollar till Chloe.

-Jag har aldrig sett henne så livlös.säger jag till hennes pappa.
-Inte jag heller. Men glöm inte dig själv. Du måste äta.svarar han och nyper mig i handen och visar att huden drar tillbaka sig långsamt. Du är uttorkad.

Jag svarar inte utan tittar på Chloe.
"Bara hon blir frisk. Hon måste vakna. Jag klarar mig aldrig utan henne."tänker jag.

★Chloe's perspektiv (tankar)★
"Jag hör pappa prata med Anton. Skönt att han kommit tillbaka. Men inte med tanke på att jag inte ser honom. Jag kan bara höra honom andas och prata, på det sättet bara han kan. Men han är uttorkad...han måste äta! Jag vill att han ska äta! Jag vill inte att han ska må dåligt. Jag vill kyssa honom! Jag vill krama om honom! Jag vill känna mig levande...inte som levande begravd...
Jag känner hur tårar rinner ned för min kind."

★Antons perspektiv★

Chloe's pappa gick ned för att köpa festis till mig. Han sa att han skulle få mig att dricka och äta på nåt sätt för Chloe's skull.

Jag ser hur tårar rinner ned för hennes kind. Ju fler som hon får desto fler får jag. Jag tar tag i hennes hand och sänker ner huvudet vid hennes kind.
-Snälla, vakna! Vakna, så jag får se dig leva! Snälla...säger jag, med hjärtat i halsgropen.

En läkare kommer in. Det är inget ovanligt vid det här laget.
-Det är bara bra att du släpper fram känslorna,  och pratar med henne.säger han, ger mig en klapp på ryggen, tar två blodprov på Chloe och går.

Hennes pappa kommer och ser att mina ögon är rödgråtna. 
-Jag ska lämna er i fred.säger han och går utanför.

★Chloe's pappas perspektiv★

Jag ser hur påverkad Anton är av att Chloe ligger i koma. Jag också såklart, men han lyfter inte ett finger, vänder inte blicken  en millimeter.
Jag börjar bli orolig för honom. Han har inte ätit något på två dagar. Bara druckit lite festis.
Min mobil ringer och jag svarar.
(X=han själv, XX=arbetskolega)

X: Hej.
XX: Hej. Du ursäkta, jag hörde vad som hänt. Men  det är kris här på polis stationen. Det är ju det där pojkbandet i stan och det är inblandad alkohol. Vi behöver dig.
X: Och jag behöver vara hos Chloe.
XX:  Jag förstår, men  kan du komma bara ett dygn?
X: Jaja. Men det ska läggas till i lönen!
XX: Tack.

Jag pratar med läkarna och åker iväg. Anton är kvar hos Chloe.

★Antons perspektiv★

Chloe's pappa var tvungen att åka iväg. Så jag är ensam med Chloe.
-Chloe. Snälla lyssna på mig. Du måste vakna. Jag behöver dig här.säger jag och kysser henne försiktigt.

En läkare kommer in med provsvaren.
-Här är svaren från proverna förut. Du kan titta på det om du vill. På baksidan står vad jag och mina kollegor beslutat.

Jag tar papperet och läser.jag förstår inte så mycket bara att det inte ser så bra ut. Jag tittar på andra sidan och jag blir förbannad och ledsen av det som står.

"Chloe har nu legat i koma i över 3 veckor och ni havet lika svårt som henne. Vi läkare samt sköterskor har beslutat oss för att ge henne ytterligare 2 veckor, sedan ska hon inte lida mer. Detta sker såklart med de närmastes tillstånd. Tänk igenom saken och se hur hon mår idag."

Tänker de låta min flickvän dö, bara för en jävla olycka?!
Jag ser på henne och ögonen fylls av tårar. Nu förstår jag allvaret. Vaknar hon inte snart så tas hon ifrån mig. Även om jag vill så är det inte jag som bestämmer över beslutet. Det är hennes pappa.
Chloe har alltid varit den där glada 14-åringen som alltid haft fantastiska vänner, jag vill inte att det ska tas ifrån henne när hon är 14 år gammal. Hon har ju hela livet framför sig!

Jag sätter mig på sängen bredvid henne och tar hennes hand och kramar om den.

"Nu är det på liv och död, hon måste vakna nu. Annars är det kört"