Utan Dig

Sämre, sämre, sämre

★1 & 1/2 vecka senare★
★Antons perspektiv★

Chloe har fortfarande inte vaknat och hennes pappa gick med på beslutet trots all ångest.
Det är jätte jobbigt att veta att hon måste vakna inom 3 dagar. Annars är det kört. Om hon inte vaknat inom 3 dagar så får jag aldrig mer möta hennes leende, läppar eller höra hennes skratt. Ett liv utan henne skulle inte vara ett liv, det skulle vara allt annat än lycka, kärlek och hopp.

Hennes pappa har varit ledig väldigt länge och har blivit tvungen att jobba. Så det har mest blivit jag och Chloe.

Det är kväll och som vanligt på kvällarna så sitter jag i min säng bredvid hennes och tittar på henne. Jag pratar mycket med henne, läkare och sköterskor har sagt att det gör så att man längtar efter personen så mycket att man vaknat ur koman. Men det är inte alltid det funkar...

-Idag var en ganska lugn dag, Chloe. Det var soligt och om du hade varit vaken hade jag köpt en glass åt dig. Jag vill inte skrämma dig, men om 3 dagar måste du ha vaknat. Annars måste du klara dig på egen hand. I över en månad har jag hoppats på att du ska vakna. Jag har suttit hos dig hela tiden och längtat efter att få en kram. Jag saknar din röst och dina skratt.  Jag saknar hela dig. Så snälla vakna, för min, din, och din pappas skull. Bara vakna. Jag vet att du hör mig, men jag vill att du ser mig också. Så snälla!säger jag och börjar gråta.
Jag ser tårar rinna ner för hennes kinder och får mig själv lugn genom att tänka "Hon gråter för att hon hörde det du sa och vill vakna så hon får träffa dig och sin pappa".

Jag kysser henne God natt och lägger mig. Men sover inte...jag kan inte sova, sedan den dagen jag läste papperet så har jag inte sovit. Tiden går så långsamt, när man ligger och tänker på att ens flickvän ligger bredvid en och kan dö om 2 dagar. (Kl är 00:03)

En läkare kommer in och tar pulsen på Chloe. Det gör de varannan timme på natten, och 3 gånger på dagen.
-Hur är det henne?frågar jag oroligt.
-Du har pratat med henne? Det märks för hon är lugnare nu.svarar läkaren och ler mot mig.
Jag ler tillbaka och försöker somna eftersom att jag vet att hon är okej.
Jag lyckas, men vaknar av en röst.
-Anton! Anton! Det är jag. Jag är vaken!ropar CHLOE med svag röst.
Jag springer till henne och gråter av lycka. Hon kysser mig och jag kramar henne.
-Du är vaken! Du klarade det! Jag älskar dig så, så mycket!säger jag till henne.

Snabbt trycker jag på den röda knappen vid sängen och säger att hon vaknat. Läkarna säger att de kommer om en liten stund och jag ringer upp Chloe's pappa.
Det går en, två, tre, signaler innan han svarar.
-Hallå?
-Hej, det är Anton. Du? Chloe har vaknat!
-Är det sant?! Och jag som inte kan åka från jobbet...
-Du får prata med henne lite nu istället. Vänta lite, säger jag och ger mobilen till Chloe.
-Hej, pappa? Hur mår du?
-Jag mår bra, bra nu när du också gör det! Jag kommer imorgon på morgonen och hälsar på dig. Älskar dig!
-Älskar dig också!

★Chloe's perspektiv★

Läkare efter läkare samlas runt mig och tar prover.

Jag kysser Anton och äntligen är det klart med proverna.
Men det är något som känns fel. Jag har visserligen för 16 minuter sedan legat i koma i jag vet inte hur länge, men  något annat känns fel. Jag vet inte vad.

Resten av dagen pratar jag mest med Anton om varför jag ställde mig på vägen och om hur han mått och varit. Men  egentligen spelar det ingen roll. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans och att jag inte ligger i koma längre.

På kvällen  sover Anton, men inte jag. Jag är rädd att jag ska hamna i koma igen. Och så tänker jag på det där som känns fel.

Men skakar bort det och lägger mig för att vila, men  somnade visst då jag vaknar nästa morgon. Kl 06:14.

Jag reser mig upp och går mot Anton. Men min balans var inte av den bästa kvalitet och jag faller, och har jätteont i huvudet.
Jag ligger ihopkrupen på golvet med händerna runt huvudet. Om någon ändå kunde hitta mig, Anton, pappa, sköterskan, läkaren, vem som helst. Bara få bort värken i huvudet. Jag klarar det inte..!

-Mitt huvud!skriker jag och läkare störtar in så att Anton också vaknar och ser vad som har hänt.

★Antons perspektiv★

Chloe ligger ihopkrupen på golvet kallsvettig och svag. Hon är utmattad och orkar inte resa sig upp, så läkarna får köra iväg henne till röntgen,  för att se vad som var fel.

Jag följer med och väntar utanför.
(A=Anton, X=Chloe's pappa-sms)
A: Chloe är sämre och vi vet inte vad som är fel.
X: Tack för att du berättade,  är hon på röntgen?
A: Ja, jag ringer när du kan komma.

En läkare öppnar dörren.
-Du kan komma in, ta vara på tiden. Hon kommer inte klara sig länge till.säger Phil som jag träffade i början.
-Okej...svarar jag oroligt och går in till Chloe.

När jag kommer in har Chloe svårt att andas, och jag går fram och sätter mig hos henne.
-Hej, Anton...jag är så ledsen för det här...jag älskar dig...säger hon och ger mig en kyss sedan sluter hon ögonen.
Hennes andetag blev allt mer långsamma...

Läkare efter läkare springer in och Jag blir uttvingad.
-Vad är är en som händer med henne?! Skriker jag, gråter och bankar på dörren.
Läkarna har informerat Chloe's pappa om hennes tillstånd och kommer. Han ser mig och springer fram. Han tar tag i mig och håller om mig.

★Chloe's pappas perspektiv★

Jag tröstar Anton samtidigt som jag ser in genom fönstret till Chloe's rum. De försöker få igång hennes hjärta med en hjärtstartare två gånger. Det funkar inte...

De kopplar in mer syrgas, det funkar inte...

★Antons perspektiv★

Nyss var hon ju bra. Nyss pratade hon. En läkare kommer ut och ser inte direkt ut att ha goda nyheter.
-Nej! Nej!skriker jag och springer in till Chloe. Hon ligger på sängen alldeles blek, utan ett enda andetag. Jag lägger huvudet vid hennes hals och tårarna rinner.
-Nej, hur kunde det bli såhär?! Hur kunde det?! Du får inte lämna mig!snyftar jag.

Hennes pappa kommer in, hans ögon är blanka och han ser ut att ha gråtit. Han går fram till mig och Chloe och lägger handen på min rygg.
-Läkarna har berättat att hon fick hjärnblödning. De kunde inte göra något...säger han och tårar rinner från hans kind.

★Kväll (23:46)★

Jag och hennes pappa sitter i varsin stol och pratar.
-Hon var ju bra förut...säger jag.
-Jag vet. Men hon blev sämre. Vi kan inte göra något nu. Du måste komma över det. Precis som jag, hon är död. Hon lever inte längre...svarar han.
-Hon är bara 14! Hon har hela livet framför sig!

Han svarar inte, han går ut och smäller igen dörren.
"Hur kunde hon dö? Hon är 14! Men livet går väl vidare...iallafall för mig. Hon blir förhoppningsvis omhändertagen där uppe"tänker jag.

★1 vecka senare★

Jag läser tidningen. Där ser jag en dödsannons.
"Chloe sjöberg
Avled den 29/ 5-16 efter att i över en månad legat i koma.
14 år gammal.
Hon är stor saknad bland släkt och vänner."

Jag slänger tidningen i golvet. Jag orkar inte med det här. Men jag ser på det positivt, att hon väntar på mig. Det hade hon velat att jag gjorde. Så jag står ut. Men jag tycker fortfarande 14 är för ungt.