Det var (inte) jag

Kapitel 4

Solen var på väg att försvinna bortom horisonten och jag passade på att njuta av de sista strålarna mot ansiktet. Mina fingrar borrade sig ner i det höga gräset och en ljuv bris med doft av blommor och värme for förbi. Vid slutet av den stora ängen skiftade den underlag och försvann ut i en kilometerlång, folktom strand. Den bredde ut sig framför oss lik en näst intill oändlig öken. Och havet. Det vackra, glittrande havet som gjorde hela bilden drömsk. De lugna vågorna slickade den vita sanden och drog med sig alger och småsten upp på stranden. Casper böjde sig fram och borstade bort några grässtrån från sina långa jeansskjorts.

"Vet du vad det här är?" frågade jag i samma ögonblick som han lyckades få bort det sista strået. "Det här är början på en perfekt sommar."

"Jaså?"

"Okej", sa jag eftertänksamt. "Jag medger att det skulle ha varit ännu bättre om vi köpt med oss Nutella och jordgubbar."

Han log. "Vet du vad som skulle göra den ännu mer perfekt än jordgubbar?" Jag tittade på honom på ett sätt som signalerade att det inte fanns något bättre än det jag just föreslagit. "Ett dopp i havet."

Blicken jag gav honom var skeptisk. Visserligen var det en varm kväll, men jag tvivlade på att det ens kunde vara ljummet i vattnet. Tanken på att dränka hela sin kropp i isvatten lät enligt mig inte särskilt tilltalande. Faktum var att tanken på att överhuvudtaget befinna sig i havet kändes obevekligt skrämmande.
Natten då det hände hade jag ingen aning om att minnet av det skulle förfölja mig för evigt. När det var över skulle det vara över. Punkt slut. På något sätt skulle jag kontakta polisen och de skulle hitta henne. Jag var fast besluten att hon inte skulle dö på grund av mig.

När jag senare den veckan hade fått beskedet, spelade ingenting längre någon roll. Hon var borta. Förevigt. Och det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt saken. I det ögonblicket kändes det som om jag höll på att dränkas ännu en gång. Slukas av mitt eget samvete och desperat söka efter luft genom mina skuldkänslor. Vågorna skulle sluta sig om mig ännu en gång, fylla mina lungor med vatten och kväva mig. Men smärtan som grep tag om mitt hjärta och rykte ut det gång på gång, var vid beskedet starkare än någonsin.

Inte heller när jag sov fick jag vila. Skuldkänslorna hemsökte mig i sömnen och hade förmågan att förvränga de vackraste av drömmar till fruktansvärda illusioner.
Jag trodde att det skulle bli bättre när jag kunde kontrollera bilderna i huvudet. Men när jag vaknade kände jag ingen lättnad. Utan översköljdes av den tomhet hon lämnat efter sig.

"Jag vet inte riktigt", svarade jag och gav Casper en vädjande blick. Men han verkade inte förstå vinken utan reste sig upp och sträckte ut handen mot mig.

"Du kan inte vara rädd för evigt, Alice", sa han plötsligt. "Det som hände var inte ditt fel och det vet du." Att jag hade berättat om det för Casper och inte Lexi hade ingenting att göra med att jag gillade henne mindre eller något sådant. Utan det var för att jag inte hade haft något val.

Vi hade bott i samma stad, gått på samma skola och varit bästa kompisar redan innan händelsen. Om jag inte hade berättat det för honom personligen hade han så småningom läst det under de stora rubrikerna i tidningen eller sett det på nyheterna. Skandalen var ren föda för journalisterna.

Strax efter händelsen hade min familj bestämt sig för att flytta för att jag på så sätt skulle kunna fortsätta med mitt liv någon annanstans. Då skulle jag slippa att ständigt påminnas av minnena, hade de sagt. Så vi flyttade hit, till Mountain Hills - en stad som klassades som så liten och oviktig att den inte fick vara med på kartan över USA:s städer - där jag skulle få en ny start.
Invånarantalet var: 2365 personer. Här hade människorna tur om de fick tag på en tidning någon gång i månaden och ingen hade förstås en susning om vad min familj gått igenom. Men jag visste att det inte skulle hjälpa. Man kan fly, men det betyder inte att man kan glömma.

Något år senare hade Caspers familj genomgått något av en ekonomisk kris och de hade blivit tvungna att flytta. Genom mycket övertalning från Caspers sida hade han lyckats få dem att flytta till en stad som endast låg några kilometer från Mountain Hills. Han försökte åka hit någon gång i veckan för att träffa mig, vilket jag var otroligt tacksam över.

Motvilligt tog jag tag i hans hand och lät honom dra mig över den vildvuxna ängen, fram till strandkanten. Jag visste att han hade rätt. Jag kunde inte vara rädd för alltid. Någon gång hade jag hört att för att bli av med en rädsla måste man övervinna den. Hur skulle jag någonsin kunna övervinna min rädsla om jag aldrig lät mig omslutas av den?

Plötsligt kände jag mig fast besluten att ta mig ner i vattnet. Jag tittade mig snabbt omkring för att försäkra mig om att vi verkligen var ensamma. Sedan sparkade jag av mig mina vita Converse och drog av mig linnet. När jag hade fått av mig skjortsen upptäckte jag till min förvåning att Casper redan var klar. Han hade ställt sig i den blöta sanden precis så att hans fötter täcktes av det mörka vattnet. Där stod han i sina tajta Calvin Klein-boxers, med en blottad överkropp. Det var då det gick upp för mig att han inte bara hade blivit snygg, utan också extremt vältränad. Magrutorna gick lätt att urskilja och armarna hade blivit muskulösa. Av någon konstig anledning önskade jag att jag hade valt snyggare underkläder. Trosorna var helt okej. Svarta cheekies med spetsdetaljer. Men bh:n var en ren katastrof. En vit urtvättad T-shirt bh som såg ut att ha levt ensam i skogen i flera år utan att bli tvättad. Jag slöt armarna runt kroppen och skämdes lite. För bara något år sedan hade jag inte brytt mig det minsta om hur jag såg ut framför Casper, så varför skämdes jag nu?

"Kommer du eller?" sa han och sträckte ännu en gång ut handen mot mig. Jag drog ett djupt andetag och tog försiktigt hans hand. Sedan flätade jag samman mina fingrar med hans och tillsammans gick vi längre ut i det okända vattnet.

Vi stannade när vattennivån var i lagom höjd med våra axlar. Han släppte min hand och jag tog några prövande simtag. Det slog mig att jag inte hade simmat på ett bra tag och jag trodde först att jag skulle ha glömt hur man gjorde. Känslan som fyllde mig var berusande. På något sätt kändes det som att jag trotsade min rädsla. Jag var långt ifrån att övervinna den, men jag började i alla fall närma mig. Jag log av känslan att vara i kontroll.

"Är det meningen att jag ska skvätta vatten mot dig nu?" Jag flinade mot Casper. "Skratta lite och vänta på att du ska skvätta tillbaka? Sådär som de gör i filmer."

Han sträckte ut armarna och skrattade. "Varsågod."

"Om du säger det så." Jag simmade mot honom och skvätte allt vad jag hade. Inte sådär fint som på film, utan vattnet for åt alla håll och täckte hela mitt synfält. Och jag skrattade. Log av tanken att för en gångs skull vara fullständigt lycklig och skrattade ännu mer.

Casper simmade fram mot mig och tog tag runt min midja i ett tappert försök att stoppa vattenkriget. Hans beröring kittlades en aning och jag vek mig dubbel.

"Jag slår vad om att det egentligen är meningen att du ska kyssa mig nu också", slank det ur mig och jag upptäckte till min förvåning hur allvarligt han verkade ta det. Hur allvarligt vi båda verkade ta mitt usla skämt. Han såg in i mina ögon samtidigt som han strök bort en hårslinga från min kind och försiktigt placerade den bakom mitt öra.

"Skulle du vilja att jag gjorde det?" frågade han och spände käkarna. Jag trodde först att han skulle brista ut i skratt efter mitt påstående om löjliga romantiska filmer, men ansiktsuttrycket var allt annat än roat. Hans fråga träffade mig rätt i magen och hela situationen kändes plötsligt overklig.

Innan jag hann svara lutade han sig fram och lät sina läppar försiktigt snudda vid mina.