Det var (inte) jag

Kapitel 7

Lika fort som jag hade uppslukats av det dramatiska minnet försvann det helt. Casper hade förstås blivit orolig och dragit upp mig ur vattnet. Han hade samlat ihop våra grejer och kört hem mig i ren panik. Först hade jag också varit livrädd, men efter ett tag hade min rädsla övergått i en mängd obesvarade frågor. Vad var det som hade hänt? Varför upplevde jag först ett minne av en händelse som aldrig hade hänt och sedan en förvrängd version av verkligheten?

Bilresan hem hade känts obekväm och präglats av en spänd tystnad. Ibland vek jag huvudet åt sidan för att försäkra mig om att han verkligen satt kvar där. Att han inte hade satt spaken på friläge och sedan stängt dörren och sprungit sin väg. Låtit bilen rulla och lämnat mig, vilket vilken människa som helst med en gnutta förstånd hade gjort. Jag visste att tanken var löjlig. Casper var en av de få människor som kunnat se på mig på samma sätt efter "olyckan". Ryktena om vad jag hade gjort hade spridits lik giftig ånga. Det hade börjat i skolan. Jag hade tvingat mig själv att återvända dit redan en vecka efter händelsen. Att bara sitta hemma och tänka trodde jag hade varit den värsta sortens tortyr. Rutinen vad gällde att gå till skolan varje dag kändes på något sätt trygg. Samtidigt gjorde jag vad som helst för att slippa mina föräldrars anklagande blickar. De försökte förstås att dölja den djupa förakt jag visste växte inom dem, men jag vet hur mycket kraft det krävs för att hålla inne sina känslor.

När jag hade kommit till skolan ville ingen prata med mig, sitta bredvid mig på lunchen eller ens titta på mig. Retsamma kommentarer hade jag varit förberedd på, men ignoransen av ungdomarna runtomkring mig var något oväntat. Känslan av att inte längre betyda någonting, varken för mina föräldrar eller för mina vänner var en ren mardröm.

Casper bromsade in och vi rullade upp på den grusiga uppfarten. Jag och mina föräldrar bodde tillsammans i ett litet kvarter precis i utkanten av Mountain Hills - vilket inte var särskilt långt från centrum, med tanke på att staden hade storleken av en tätort. Huset var gammalt och målarfärgen hade antagligen bleknat genom åren. Flisor av färg sköt fram ur väggarna och påminde mig om tånaglar som man låtit växa tills de krullat sig. Ibland funderade jag på hur huset en gång kan ha sett ut. Kanske hade den nybyggda modellen varit modern och målad i en röd färg som speglade dess charm och det skratt och stoj som en gång hörts från de lekande barnen i trädgården. Kanske var det meningen att huset skulle tillhöra en sådan familj. En familj som endast behövde oroa sig över om den nybakta sockerkakan stått för länge i ugnen. Att huset inte längre såg likadant ut var kanske pågrund av oss. Pågrund av familjen med ett förflutet så mörkt att det speglade av sig på husets väggar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när vi hade stannat helt. Att säga något i stil med: Synd att jag blev psykiskt okontaktbar där ett tag och avbröt kyssen, men tack för skjutsen i alla fall, kändes inte särskilt lämpligt.

"Förlåt", var det enda jag kunde förmå mig själv att säga innan jag tog tag i bildörren för att häva mig ut. Men så fort jag vände mig om tog han tag i min arm och drog ner mig mot sätet igen. Jag svalde hårt innan jag vred huvudet mot honom och mötte hans blick.

"Det här funkar inte, Maya", sa han och tittade allvarligt in i mina ögon. I det ögonblicket omslöts jag av en paralyserande skräck. Han hade tilltalat mig med mitt riktiga namn trots att han visste hur det högg till i bröstet varje gång jag hörde någon yttra ordet. Skulle han också lämna mig nu? Skulle jag bli helt ensam? Tårar bildades i utkanten av mitt synfält. Desperat försökte jag att pressa tillbaka dem. Jag kunde inte bara gråta varenda jävla gång någon sa någonting jag ogillade. Om jag ändå skulle bli övergiven kunde jag åtminstone bli det med en gnutta värdighet i behåll.

"Jag älskar dig och det vet du", sa han. "Men du kan inte fortsätta såhär. Du kan inte fortsätta att låtsas vara någon som du egentligen inte är."