Det var (inte) jag

Kapitel 2

Det var mörkt och kyligt ute och jag drog koftan hårdare runt mig. Man kunde höra ett avlägset brus från det mörka havet och hur de stora vågorna slog mot klippväggen. Om jag bara skulle backa ett steg skulle jag falla. Jag skulle landa i vattnet och tillsammans med vågorna slås upp mot klippan. Sedan skulle jag sjunka. Blåslagen och sargad och ingen skulle någonsin hitta mig. Det skulle nästan vara som om jag aldrig hade funnits. Ingen skulle komma ihåg Alice Quelling. Eller mer troligt, ingen skulle vilja minnas.

Han granskade mitt ansikte samtidigt som han tog ett steg fram vilket betydligt minskade avståndet mellan oss.

"Du behöver inte förneka dina känslor för mig. Jag vet att de finns där och jag är lika säker på det som det faktum att ditt riktiga namn inte är Alice. "

Jag blundade hårt. Han stog så nära att jag i vanliga fall skulle ha känt värmen av hans andedräkt. Men den var lika kall som de kyliga vindarna som piskade mitt ansikte och färgade mina kinder röda. Det fanns dock en skillnad. Det var inte kylan av hans andedräkt som gjorde att mina kinder färgades röda. Det var sättet han talade på, sättet som han formade ord på och satte ihop de i perfekt utvalda meningar som gjorde att mitt hjärta slog dubbla slag och att jag rodnade.

"Det finns inget mellan oss, Nate", svarade jag kort och tittade upp mot honom. Han skrattade till och flinade.

"Om du säger det så."

Han lutade sig fram i en hastig rörelse och knuffade mig baklänges. Jag försökte att skrika när jag insåg att jag s att falla, men han var såklart snabbare och under en sekund tog han tag i mig igen och fick mig att snurra runt. Det enda som hindrade mig från att tappa fotfästet var hans fasta tag kring mina handleder. Min blick var fäst på den mörka havsytan och jag bara väntade på att han skulle släppa. Men istället drog han mig till sig och lade armarna kring mig, så att jag stog vänd med ryggen tätt intill hans bröstkorg.

"Du känner alltså ingenting?" Jag skakade på huvudet och i samma sekund visste jag att det var en akt av lögn och förnekelse.

Han förflyttade sin ena hand till insidan av mitt lår och drog långsamt fingrarna uppåt. Jag visste att jag inte fick, men jag njöt. Det pirrade i hela kroppen av hans ömma beröring och jag var nära på att stöna till av behag.

Plötsligt kände jag hur han drog undan mitt hår och blottade min nacke där han försiktigt placerade sina läppar. Han kysste mig upprepade gånger i nacken medan en av hans händer fortsatte uppåt och snuddade till slut vid bygeln av min bh.

"Fortfarande ingenting?"

"Nej", sa jag och hörde själv hur mycket min röst darrade.

Ännu en gång fick han mig att snurra runt, men den här gången tryckte han inte sina läppar mot min hals, utan mot mina läppar. Det var i det ögonblicket som jag inte längre orkade stå emot. Jag kysste honom tillbaka och när jag gjorde det insåg jag hur mycket jag faktiskt hade längtat efter det.

Enda sedan första gången jag träffat honom visste jag att det fanns något mellan oss. Men vad jag dock inte visste i det ögonblicket var att en enda hemlighet kunde förstöra så mycket. Att den kunde förinta allt hopp om ett vanligt förhållande och förvandla det till en skrämmande och framförallt motvillig romans. En romans som endast var befintlig i en verklig mardröm.

Men jag kunde inte hålla inne mina känslor längre. Den här gången kysste jag honom tillbaka för att jag ville.

Han kysste mig nu varsamt och kupade sina händer runt min haka. Men jag ville inte att han skulle vara försiktig. Så jag kysste honom ivrigt. Intensivt. Jag ville inte längre något annat än att ha honom nära mig, förinta glipan mellan oss, men när jag tog tag i hans skinnjacka för att dra honom mot mig, tryckte han bort mig. Mina händer föll längs sidorna. Andhämtningen var tung och mitt hjärta slog fortfarande i 120.

Och där. Där var de. De tomma ögonen som var fastklistrade i det uttryckslösa ansiktet. Nate stirrade på mig som om jag var en utomjording. Eller kanske som om han ångrade vad han nyss gjort. Som om han aldrig ångrat något så mycket förut.
Plötsligt vände han sig om och började att gå mot bilen.

Det var då jag blev arg. Riktigt arg. Det var ju han som hade tjatat i flera veckor om att det fanns något mellan oss och det var han som hade kysst mig.

"Så det dög inte?" ropade jag genom mörkret. "Det som du har bett mig att göra i flera veckor var alltså inte lika bra som du hade föreställt dig?"

Han vände sig inte om.

"Det var ett misstag", mumlade han, precis så högt att jag skulle höra.

Jag skrattade till. Det var ett glädjelöst skratt. "Vad var? Att kyssa mig?"

Inget svar.

Jag kunde precis urskilja konturerna av hans kropp ute i mörkret och bestämde mig för att springa efter. Så lätt skulle han inte komma undan.

"Hallå?" Jag hade precis kommit ikapp honom och tog tag i hans axel. "Jag pratar med dig!"

Han vände sig om och stirrade på mig. Flinet som alltid verkade leka på hans läppar var som bortblåst. Han såg allvarlig ut.

"Ja", sa han. "Och det är något som du verkligen inte borde göra."

Mitt i all ilska blev jag plötsligt förvirrad. Varför betedde han sig så här? Visserligen visste jag att han kunde ha ofantliga humörsvängningar, men det här var annorlunda.

"Har det att göra med din hemlighet? Du har ju berättat för mig hur det är. Men det betyder inte att vi inte kan vara tillsammans."

Nu var det hans tur att bli arg.

"Du kan vara så jävla irriterande", sa han plötsligt. "Du tror att du är så smart och att du kan allting, men sanningen är att du inte vet någonting. Har tanken aldrig slagit dig att jag kanske har ljugit hela tiden?"

Aj. Det där gjorde ont. Men faktum var att det var idiotiskt att jag inte ens hade tänkt tanken. Frågan var bara varför han hade ljugit om allt i sådana fall.

"Jag kanske bara har lekt med dig hela den här tiden", sa han. "Jag menar, det skulle inte direkt ha varit särskilt svårt. Det tog ju inte lång tid att få dig att falla för mig."

Jag kände mig tom. Det kändes som att alla känslor som jag i hemlighet hyst mot Nate och som jag nyss bekänt, inte betytt någonting för honom. Alla tankar som spökat inuti min hjärna i flera veckor hade fått ett svar.

"Så du känner inte längre något för mig?" Jag var tvungen att fråga.

Hans svar var kort och hårt och for som en pil genom luften.

"Jag har aldrig känt något för dig."

Pilen träffade mig rakt i hjärtat.