Under ytan

5.

Nästa dag så vaknar resten av killarna vid ungefär klockan två på dagen och jag har "lagat frukost". Kind of. Jag beställde och hämtade kebabtallrikar till oss alla.
Troligen kommer ingen av dem gå upp ur sängen idag, så jag går in i sovrummet med maten.
"Godmorgon" säger jag.
"Snälla, håll käften" svarar Daniel.
"Jag har kebab"
Då tittar han upp på mig och visar med ett finger att jag ska komma närmare. Jag sätter mig på sängkanten och ger honom den vita frigolitlådan och en gaffel. Gustav vaknar till av lukten och jag hämtar en till låda som jag ger till honom.
Efter en stund vaknar även Måns och Nils och de får också varsin låda.

Klockan sju på kvällen så somnar alla killarna och jag tänker att jag inte kan sova än, så jag går ner till bryggan.
Överraskad?

"Dolphin?"
Hennes fina ansikte dyker upp ur vattnet.
"God kväll" säger hon.
"God kväll" svarar jag och drunknar som vanligt i hennes djupa ögon.
Hon märker det och blundar, då vaknar jag upp till verkligheten igen"
"Förlåt, dina ögon är bara så fina"
Hon rodnar lite och ler fint.
"Tack"
Efter en timmes småprat så dyker plötsligt en stor man upp hur havet och jag hoppar till lite.
"Pappa, ojdå" säger Dolphin oroat.
"Dolphin, vem är detta? En människa?"  Svarar den stora mannen som tydligen är hennes pappa.
Dum som jag är så sträcker jag fram min hand och säger
"Hej, jag heter Wilmer"
"Vem tror du att du är som pratar med min dotter?" Svarar han argt.
"Jag förbjuder dig att träffa den här människan igen" vrålar han argt.
Dolphin mumlar något och ser mig en sista gång i ögonen innan hon dyker ner i djupet.
"Våga inte röra henne igen"
"Förlåt mig. Jag bara.."
"Våga inte" avbryter han mig.
Sedan dyker han också ner.