Under ytan

6. (sry för lång paus)

Åh, varför skulle hennes pappa förstöra allting? Jag vill henne inget illa, jag vill bara träffa henne för att hon är så vacker. Jag har suttit varje natt i en vecka vid vattnet och väntat på att hon ska dyka upp där med sina klargröna ögon, men all väntan förgäves. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan bara inte sluta tänka på henne.
Jag undrar om hon tänker på mig.
Just nu ligger jag i min säng, tittar upp i taket och tänker.

///

Jag märkte inte ens när jag somnade igår kväll, men skitsamma. Idag ska killarna och jag dyka faktiskt! Med tuber och allt som vi har hyrt från Nils morbror som är dykexpert. Nils vet alltså hur det funkar så vi har inte hans morbror med oss. Och ja, detta var min idé för liksom jag är ganska desperat.

Nils hjälper oss att sätta på utrustningen och sedan hoppar vi ner i vattnet. Jag simmar åt det motsatta hållet som killarna för jag vill helst leta ensam efter Dolphin. Jag hör tyst hur de andra plaskar långt borta och det känns ändå tryggt. Jag ser ett par fiskar och massa växter, men ingen Dolphin.
Jag ger upp och börjar simma upp mot ytan och just när jag kommer upp och hinner se hur killarna vinkar till mig så dras jag ner under vattnet, jag känner ett hårt tag om min fotled och hur vattnet drar efter våtdräkten. Jag försöker vända mig om och se vem eller vad som drar ner mig djupare och djupare, men farten gör så att det blir omöjligt.

Till slut saktar det ner och jag kan vända mig om, där är inte Dolphin, inte en sjöjungfru över huvudtaget, någon skapelse med skarpa klor och tät simhud mellan de beniga fingrarna. Jag grips av panik och försöker hitta en väg härifrån, men skapelsen väser bara åt mig med sina korta, men spetsiga tänder som för att säga åt mig att sluta försöka, för det finns ändå ingen utväg. Jag kommer på mig själv med att knappt andas så jag tar ett djupt andetag och samlar mig. Jag känner fortfarande paniken långt inne och jag börjar undra. Är detta slutet?