De Fyra Elementen [BOK 1]

KAPITEL 1.

FEMTON ÅR SENARE ...

Naomi

Jag slår upp ögonen på morgonen. Jag andas in ett djupt andetag; doften av nybakat bröd når mina näsborrar och får det att vattnas i munnen. Jag kliver upp ur sängen och stoppar ned fötterna i mina bruna läderkängor. Jag borstar mitt långa, blonda hår med en kam. Därefter greppar jag min pilbåge som står lutad mot väggen, och skuttar glatt nedför trappan.

Far sitter vid köksbordet och syr med en grov nål gjord av ben, i mörkrött läder. Han ser koncentrerad ut med en liten rynka mellan hans buskiga ögonbryn. 

Mor står vid ugnen med en plåt av nybakat bröd. 

"God morgon!", säger jag och slår mig ned på en av stolarna i köket.

"God morgon, Naomi. Grattis på födelsedagen!", gratulerar far. Mor ler varmt mot mig. Hennes stora bruna ögon glittrar av glädje. 

"Tack så mycket! Ska vi ut och jaga?", undrar jag exalterat. Mor ruskar på huvudet så hennes mörkbruna hår dansar kring hennes ovala ansikte. 

"Matsäcken är inte riktigt färdig.", säger far och håller upp sitt hantverk mot mig. Han ser mycket stolt ut, och jag betraktar det med noggrannhet. Det är en smal lädersäck. Ett koger, för en pilbåge. 

"Den är mycket vacker.", säger jag imponerat. Mina fingertoppar letar sig över det mörkröda lädret. 

"Den är till dig.", säger far. "En födelsedagspresent." 

Jag tar emot kogret. Det är mjukt, tjockt och slittåligt. Precis det som jag önskat mig i hela mitt liv till min femtonde födelsedag. 

Kogret betyder en sak. Frihet. Jag har numera tillåtelsen att gå ut och jaga på egenhand. 

På köksgolvet, bredvid mina föräldrar, sitter en hare och en räv. Båda har en liknande jordbrun päls. Det är mina föräldrars självandrare. 

En självandrare är ett djur man delar själen med. Man kan kommunicera med sina djur, och djuren kan kommunicera med andra självandrare. Min mor är stum och har varit det så länge jag kunnat minnas. Hon kan dock tala med far genom sin hare. Nu när jag fyllt femton så skulle även en självandrare söka upp mig. 

Äntligen var dagen här, då livet började på riktigt. 

Min mor räcker fram ett av de nygräddade bröden. 

"Innan vi ger oss ut -", far tystnar. "Eller du kanske vill jaga själv. Du har ju sätt fram emot det så länge."

"Om jag vill!", utbrister jag och tar en tugga av brödet. Far ler stolt, samtidigt som mor ställer sig bredvid honom - och lägger hennes arm över hans axlar. 

"Då så, men kom hem innan skymningen. Glöm inte att kolla snarorna också.", uppmanar far och flätar in sina fingrar i mors. Jag nickar otåligt och trycker sedan in det sista av brödet i munnen. Jag tar en näve pilar tillsammans med pilbågen och stoppar ned dem i kogret. Mor räcker mig matsäcken i en läderpåse - och sedan rusar jag ut genom ytterdörren. Solen lyser genom grantopparna och får bäcken som ringlar sig genom vår skogsby att glittra i grönt. Några barn är redan ute och leker med barkbåtar i den. Jag joggar snabbt förbi timmerstugorna och ut i skogen. Mina fötter studsar mot mossan. Grenar knäcks under kängorna och ljumna solstrålar letar sig igenom tallgrenarna. Jag andas in luften av allt det gröna. Nattens dagg hänger fortfarande kvar i luften och jag kan urskilja små silverdroppar på några grässtrån. 

Jag slår mig ned på en stubbe i en glänta. Jag drar av mig kängorna och gömmer dem i en liten hålighet under en rot. Jag tycker allra bäst om att vara i skogen barfota. Då kan jag smyga mig på alla byten och känna den trygga marken under fotsulorna. 

Det första jag gör med friheten är att kolla snarorna, som far bad mig. De är tomma. 

Sedan smyger jag runt mellan grenarna i skogen. Solen står som högst på himlen när jag finner en halvstor rådjursbock. Jag ser efter så att ingen annan människa är i närheten, för annars kan det hända att man råkar skjuta någons självandrare - något som är strängt förbjudet och bestraffas hårt. När jag har säkrat området så smyger jag mig närmare den ensamma bocken. Den har stannat i glänta för att beta. Jag spänner bågsträngen och siktar. Plötsligt flyger bockens huvud upp i luften. Jag släpper iväg pilen, vilken missa mer med många marginaler. Jag ser upp mot himlen. Tjock, mörk, bolmig rök flyter upp över grantopparna. 

Jag stirrar med vidöppna ögon. Bocken skuttar iväg åt andra hållet. Jag springer fram till pilen och drar upp den ur marken, där den fastnade. Sedan börjar jag springa mot byn. Jag struntar i kängorna - det hinns inte med. En hetta slår emot mig ju närmare byn jag kommer. Det är väldigt varmt. Onaturligt varmt. Jag lämnar skogsbrynet och får då se en fasansfull syn. Enorma lågor av eld slickar timmerbyggnaderna. Panik råder. Människor, unga som gamla, skriker och flyr från hettan. Det märkligaste är att jag det klingande ljudet av kolliderande svärd.