De Fyra Elementen [BOK 1]

KAPITEL 3.

Hyenne

När jag vaknar nästa morgon lyser solen starkt genom fönstergluggen. Den salta lukten från havet fyller rummet. Jag är mycket trött, men stiger ändå upp och klär mig. 

Jag vandrar sedan sömndrucket till köket där jag äter min frukost, bestående av saltad fisk kryddad med mormors smakfyllda örter. 

"Du ska hjälpa till vid fiskrensningen idag, Hyenne. Frei säger att du inte klarade av åsnan särskilt väl.", säger mormor med en något skämtsam underton. Jag suckar invändande och himlar protesterande med ögonen.

"Kan jag inte hjälpa dig idag?", frågar jag bedjande. Mormor skakar på huvudet så hennes gråvita lockar studsar mot den rynkiga pannan. Än en gång suckar jag. Djupt. 

När jag går ner mot stranden lyser solen starkt. Det är stekande hett. Jag och några andra ungdomar av varierande åldrar står vid ett avlångt bord med kanter. Män och kvinnor kommer med hinkar fulla med fisk som vi ska rensa. Renset läggs i stora trätunnor. Lukten är avskyvärd och hettan från solen gör det bara värre.

Vid lunchtid går jag ner till strandkanten för att skölja av händerna. Jag drar ut på tiden, för jag längtar inte direkt tillbaka till rensningen. Plötsligt ser jag mormor komma farande, stöttad av sin träkäpp. 

"Vad är det mormor?", utropar jag. Hon ser rädd ut, vilket får mitt hjärta att bulta extra hårt i bröstkorgen. 

"Du måste springa till strandstugan och gömma dig. De är här!", skriker mormor. 

"Vad? Vilka är här?", frågar jag chockerat, vid det här laget rusar mitt hjärta.

"Vänta där tills jag kommer och hämtar dig. Om jag inte har anlänt vid skymningen så ger du dig av! Förstår du det, Hyenne?", instruerar mormor beslutsamt. Jag nickar snabbt. Det sticker i ögonen, men jag gråter inte. Jag har en huggande känsla i maggropen. Rädslan äter upp mig inifrån. Mormor ger mig en kort nick innan hon börjar halta tillbaka mot byn. Jag förstår ingenting, men bestämmer mig för att följa mormors instruktioner. 

Jag börjar springa mot strandstugan. Jag har bara varit vid den stugan några fåtal gånger. När vi i byn behöver väktare som kan varna resten av byn mot stormar brukar ett antal byinvånare bo i den undanskymda strandstugan i några veckor. Den ligger hopklämd mellan två stora, gråa klippblock. Den fungerar som en bra utsiktspunkt då man har bra överblick över havet och himlen från stugan. 

Jag vadar genom tidvattnet och uppför en liten kulle. Jag kliver in i stugan och faller ihop på stengolvet. De kalla stenarna mot min hud får mina tankar att klarna. Jag är törstig och det svider i halsen. 

Jag fumlar och hittar en hink under ett träbord i stugan. Hinken är fylld med relativt fräscht sötvatten. Jag vet att vattnet här fylls på regelbundet. Mycket riktigt, vattnet må vara ljummet, men åtminstone drickbart. Jag hivar i mig några djupa klunkar innan jag slår mig ned på den lilla sängen. Oroligt väntar jag tills mörkret faller. 

Plötsligt blinkar det till framför ögon och en svidande sensation färdas genom kroppen. Jag kan se eld. Eld som äter upp allt i sin väg. 

Jag bryts ur min trans och bestämmer mig för att lämna stugan. Kvällsluften slår mot ansiktet. Den är sval, men ändå kvav efter dagens hetta. Det är långt till byn och jag överväger om jag ska ta mig dit trots mormors uppmaning. Hon kanske bara skämtade? Fast hon har aldrig skojat såhär. Mina fötter sjunker ned i den fuktiga sanden. Motvilligt lunkar jag uppför sluttningen. Här har jag lite uppsikt över byn, men det är alldeles för mörkt. Jag beslutar mig snart för att ta en liten stig som leder mot skogen istället.