De Fyra Elementen [BOK 1]

KAPITEL 12.

Luka

Jag ligger på marken. Den är sval och kall. Stendammet har lagt sig som en tunn filt över min kropp. Historier ekar i mitt huvud, om krigare och jägare som mist sina självandrare. Deras halva själar försvinner och de förblir aldrig den samma igen. Man blir känslomässigt stum. Jag känner mig stum. Mina tankar känns ihåliga och mina känslor känns oviktiga. Jag antar att det är såhär det känns utan självandrare.

Plötsligt hör jag en röst. 

"Är du okej?", säger den ovanför mitt huvud. Rösten har en märklig dialekt, den är hård och främmande. 

"Vem är du?", muttrar jag och ligger kvar med ansiktet ned mot marken.

"Mitt namn är Airo.", säger rösten. Någon tar tag i mina axlar och tvingar mig upp från marken. Jag ser in ett par sneda, ljusgråa ögon. 

"Jag heter Luka.", suckar jag. Airo är en pojke i min egen ålder. Hans hår är svart, vågigt och axellångt. 

"Jag har letat efter dig, Luka.", säger Airo betänksamt. Plötsligt hörs ett skri och en falk landar på Airos axel. Fågeln är platinafärgad med svarta stänk på fjädrarna. 

"Du har letat efter mig?", frågar jag stumt, samtidigt som jag bevakar Airo och falken med misstänksamhet. Jag känner ett hugg av saknad efter Castor, men det är borta lika fort som det kom. 

"Ja, och nu har jag hittat dig.", Airo ler belåtet. 

"Lämna mig ifred.", ryter jag och vänder mig om. Trots att jag så gärna vill känna ilska så lyckas jag inte med det. Ilskan finns inte där. Det finns ingenting. 

"Jag kan inte.", säger Airo, nästan lite trimuferande. Jag vill bli arg igen. Det rycker i kroppen när jag försöker tvinga fram känslan. 

"Vad vill du då?", suckar jag till slut uppgivet. 

"Jag behöver din hjälp med att hitta två personer. Om jag har rätt borde det vara två flickor i vår ålder.", berättar Airo. Hans ord ekar i mitt huvud men jag förstår inte varför han kan tänkas behöva min hjälp - jag är ju ingenting nu utan Castor. Jag börjar gå och hör Airos lätta steg precis bakom mig. Rester från stenraset finns överallt, men inga spår finns kvar efter min självandrare. 

"Hur hittade du mig?", frågar jag och tvärstannar så snabbt att Airo krockar in i min ryggtavla. 

"Jag såg stenraset.", erkänner Airo. "Då förstod jag att du besitter jord. De två flickorna måste ha vatten och eld."

"Hur vet du det här?", undrar jag snabbt. 

"Min far lärde mig mycket om magi när jag var liten. Jag insåg snart att jag besatt den själv och efter det har jag letat efter tre andra som borde besitta liknande krafter.", förklarar Airo. Jag känner mig väldigt skeptisk mot detta - skulle jag besitta någon slags magi och kraft? Plötsligt gör Airo en snabb handrörelse och jag känner hur en hård vind träffar mig. 

"Det där kan vara en tillfällighet.", säger jag samtidigt som mitt hjärta bultar otroligt snabbt. Airo gör samma rörelse igen, och jag känner en ny stark vind som nästan knockar mig baklänges. 

"Tror du på mig nu?", frågar Airo med ett snett leende. Jag rycker på axlarna. 

"Visst. Jag tror dig.", säger jag till slut. Airo ler belåtet. 

"Då så, då kan vi börja röra på oss. Du har inte sett till några flickor? Magins källa måste ha varit någonstans i mitten och sedan har magin flytt åt olika håll. Magin valde att sätta sig i oss och gav oss därmed våra krafter. Magin vet vad vi måste göra, så de borde inte vara för långt borta...", talar Airo snabbt. 

"Vad måste vi göra?", frågar jag. Airo tystnar och ser väldigt allvarlig ut. 

"Döda henne.", säger han beslutsamt men jag kan ändå höra att han darrar lite på rösten. 

"Vem?", undrar jag med samma känslokalla tonfall. 

"Orinthia. Det kommer bli svårt med hennes arméer av nemer.", säger Airo med en suck. 

"Nemer?", upprepar jag samtidigt som mina minnen återvänder till flickorna jag redan, mer eller mindre, stött på. "Jag vet var flickorna är!"

Airo stirrar på mig med stor förvåning innan han får ett betänksamt ansiktsuttryck. 

"Var då?", frågar han snabbt. 

"Tillfångatagna - båda två.", berättar jag. "Jag och... var på väg dit... innan raset." 

Airo tar till sig information och nickar medan han tänker.

"Vi måste ge oss dit och hjälpa dem.", säger Airo till slut. Han börjar direkt gå i en bestämd riktning. Med lite tveksamhet börjar jag följa efter honom.

☄

Airo

Jag känner mig otroligt glad och lättad över att äntligen vara på väg någonstans. Jag har letat efter de andra i flera månvarv nu. Det enda hoppet jag hade var de sägner som far berättat om innan han dog. 

En sägen var nämligen den enda riktlinje jag hade. Den bestod av fem stycken gudar som besatt olika sorters magi. En kunde göra så att vinden började blåsa och en annan att solen började skina. Några av de fem gudarna blev osams då de tyckte att sin magi var bättre än de andras. Den femte guden, vilken var mäktigast av de alla bestämde att de bråkande gudarna skulle förlora sina krafter. Guden lyfte därför ned dem på jorden och gömde krafterna så ingen skulle kunna hitta den.

Jag har alltid tyckt att någonting i just den berättelsen saknades. Någon slags lucka. Snart insåg jag att jag själv besatt en del av magin men kunde inte förstå varför. Efter en lång sökning efter ledtrådar hade jag fått fram en ungefärlig bild av det som hade hänt en natt för femton år sedan. 

"Luka, vet du var nemerna kan ha tagit dem?", frågar jag och snurrar runt. Luka stannar upp och det tar lite tid för honom att svara. 

"En av flickorna, jag tror hon hette Naomi, sa någonting om 'Bortom himlaandarnas berg'.", berättar Luka.

Jag tänker en stund. 

"Det måste vara Mörka berget! Det är precis bakom det största berget. De båda sitter ihop men det Mörka berget är helt svart.", utbrister jag. Luka nickar och ser oändligt trött ut. 

Jag känner medlidande för honom, att mista sin självandrare kan nog inte kännas lätt.

Vi påbörjar vår vandring. Jag skickar min självandrare Merope i förväg för att spana. Det är så jag hela tiden har tagit mig fram för att undvika en kollision med nemer. 

Snart kommer gryningen och en blek sol stiger ovanför bergen. Vi börjar närma oss nu och jag känner att rädslan sticker i mig som små vassa nålar. Tänk om vi inte lyckas ta oss in utan att vi blir dödade.

När solen står som högst på dagen så ser vi ut över det Mörka berget. Ur den svarta bergsidan växer en järngrå borg fram. Rök stiger innanför borgmurens portar.

Jag ser hur Luka tvärstannar bredvid mig. 

"Vad är det?", undrar jag oroligt. 

"Hur ska vi komma in?", frågar han. Jag kan urskilja lite rädsla i hans röst. Borde inte det vara omöjligt, nu när han förlorat hans självandrare?

"Du kan ta oss in.", säger jag med bestämdhet. Luka ger mig en blick som verkar säga något i stil med: 'Är du seriös?'. Jag rycker på axlarna och vi fortsätter gå. Fötterna ömmar vid det här laget och varken jag eller Luka kliver på med samma outtröttliga entusiasm som tidigare.

Vi närmar oss porten men stannar till innan vi är i sikte för den. Merope flyger diskret ned och landar på min axel. Hon talar om för mig att hon hittat en annan väg in - en liten grottunnel in i berget. Chansen är nog inte så stor att grottunneln hänger ihop med grottsystemet i borgen, men Luka ska nog kunna bända upp jorden på något sätt. Förhoppningsvis.