LIFE //

17

"Omar det är otroligt viktigt att du håller dig lugn. Vi ska göra ett ultraljud." Säger läkaren. Jag sitter oroligt på stolen bredvid Omar på ena sidan och Ogge sitter på den andra. Jag är otroligt orolig och jag ser på Omars ledsna ögon att han är det han också. Han är inte bara ledsen, utan han är livrädd. Han är rädd för att förlora sin bebis, rädd för att behöva föda sitt barn utan att få se hans ögon, för att inte få höra hans skrik och att inte får trösta värma och ge trygghet till honom.

"Omar, hjärtat jag är här.." Mumlar Ogge tyst vid hans sida och jag reser mig upp och går ut i vardagsrummet där Oscar sitter med en påse i handen som Omar tidigare spytt i och jag suckar lågt och sjunker ned bredvid honom och drar in honom i min famn.

"Ska du verkligen behålla den där?" Frågar jag och blickar menande över på påsen och Oscar skakar oroligt på huvudet och slänger den i närmsta papperskorg innan han sjunker ned bredvid mig igen och han skakar ovanligt mycket vilket oroar mig. 

"Oscar.. hjärtat," mumlar jag med en mjuk stämma och han suckar högljutt emot mitt bröst och håller mig nära sig.

"Kommer du ihåg när vi var ute och åt med dom igår? Jag och Ogge gick och beställde, du följde med Omar iväg för att gå på toaletten, han mådde illa.." Mumlar han tyst och jag nickar och smeker mina fingrar mjukt igenom hans tjocka hår.

"Drickorna var obevakade, Omars cola.." Mumlar han tyst och jag hummer igen, "Felix. Han är tillbaka. Han är tillbaka och han vill hämnas, och jag antar att detta är han. Han lade något i Omars dryck igår. Något som nu fått bebisen att ta skada, tänk om han gör samma sak med Charlie?!" När han avslutar sitt uttalande börjar mitt hjärta slå hårt av stress och jag ser oroligt på min pojkvän.

"Du menar han, han? Han med videon?!" Yttrar jag stressat och Oscar nickar. "Precis." 

Jag ska precis ställa mig upp och säga något när en rödgråten Ogge rusar ut ur sjukhusrummet och jag fryser till is.

"Felix han kräks, det är som om att han kräks upp våran bebis, han ska fucking krysta ut ungen död, fucking. Helvete Oscar?! Detta är vårat fel, våra jävla tonårshjärnor, fucking fuck företaget vi får ta att det kommer ut. Vi får gå i konkurs detta skadar våra familjer!" Han snyftar till och sjunker ned på golvet i väntrummet och jag ställer mig upp på skakiga ben och går in till Omar som ligger i sängen med en hink och kräks högljutt och jag sjunker mjukt ned bakom honom och smeker hans rygg med tårar i ögonen.

"Nu föder vi hjärtat, jag är här med dig. Du måste vara stark nu. Jag tror på dig och jag är med dig," Viskar jag mjukt i hans hår och lägger min hand mjukt över hans lilla bula och han snyftar till och lutar huvudet emot kudden medan han hårt krystar och håller min hand såpass hårt att jag frågar mig själv ifall han trycker tummen ur led. 

Och han skriker, och han gråter och det enda jag kan göra är att titta på och låta honom känna all den smärtan han känner både i  bröstet, psykiskt och fysiskt. För det finns inget jag kan göra, han har förlorat sin bebis och ingenting kan göra saken bättre eller lättare för honom. 
_ 
:( 
Vet ej hur jag ska få bort den jävla dicken ur berättelsen jag vet inte ens vem han är : ( han ba förstör och är jobbig