i hate you, i love you | o.m

Kapitel 2

Glöm inte att rösta och kommentera om ni gillar det eller har kritik, allt tas tacksamt emot så länge det inte uttrycks på ett elakt sätt haha.
----------------------------
*alarmljud*

Jag tvingar upp mina ögonlock som känns lika tunga som bly. Jag sov inte så bra inatt så nu känner jag mig som en död fisk.

Alarmet fortsätter skrika (enligt mig i alla fall) så jag sätter mig irriterat upp i sängen och stänger av det innan jag ställer mig upp. Kläderna ligger där jag lade dem igår, på skrivbordet. Jag tar på mig allt utom sjalen, mössan och skorna som jag ställer vid dörröppningen.

Sedan sätter jag mig vid mitt sminkbord. Jag är inte den typen som sminkar mig så särskilt mycket till vardags utan jag fyller i ögonbrynen så det ser naturligt ut och drar lite mascara över mina långa ögonfransar. Jag får ofta höra att de ser ut som lösögonfransar då de är så långa och har en naturlig böj.

När sminket är klart borstar jag igenom mitt naturligt lockiga, blonda hår innan jag tar sakerna i dörröppningen och springer ner för trapporna. Väl nere står mamma redan och lagar frukost, vilket gör att jag kan andas ut lite och koncentrera mig på att packa väskan.

När den är packad så ropar mamma precis att frukosten är klar så jag går in i köket och äter frukost. Mamma har stekt ägg och gjort mackor och hela köret.

När frukosten är uppäten tittar jag på klockan som redan har blivit åtta. Skit också, jag skulle ha gått för 10 minuter sen!

Snabbt reser jag mig upp, tar på mig mössan, slingrar sjalen runt halsen och hoppar i skorna innan jag tar väskan och går ut. Ute har det börjat duggregna och jag ryser innan jag med stora steg börjar springa. Jag får bara inte bli sen första dagen!

Mitt hus är inte så långt från skolan alls så efter 5 minuter är jag bara ett kvarter iväg. När jag närmar mig en korsning tar jag upp mobilen ur fickan för att kolla klockan, men plötsligt springer jag in i någon så vi båda nästan ramlar omkull.

"Oj, förlåt! Det var inte meningen" säger jag och möter personens blick. Det är en lång, relativt kortklippt kille med skinnjacka och hörlurar i öronen. Väldigt snygg måste jag säga.

"Äh, det är ingen fara gullet" ler han, och jag höjer ögonbrynen. "Vad heter du då?"

"Och du behöver veta det för att...?"

Hans ansiktsuttryck skiftas från flirtigt till förvånat på mindre än en halv sekund. Vad i hela friden är detta för kille som börjar flirta mitt på gatan?!

"Du var en..." han går ett steg närmare så han nästan står lutad över mig. ".... Svår en"

"... Ehh jag måste gå" säger jag kort och går förbi honom innan jag börjar springa igen. Inget får stoppa mig från att komma i tid idag, inte ens en annoying kille.

När jag äntligen är framme vid skolan så är allt jag kan se en massa människor överallt. Det slår mig att jag inte har en enda aning om var jag ska gå.

"Hej! Är det du som är den nya tjejen?" frågar en utländsk tjej som gått fram till mig. Bredvid henne står en kille med bakåtkammat hår i ungefär min längd.

"Ja, det är jag det... Antar jag" svarar jag med ett osäkert leende.

"Välkommen till Hersby gymnasium! Vilken linje ska du gå i?"

"Eh, natur"

"Fett! Det gör jag också" ler killen. "Jag heter Daniel och det här är min bästa vän Kira"

Jag nickar, skrattar lågt och hälsar.

"Jag heter Celine"

"Så Celine, låt oss visa dig runt" säger Kira och de greppar tag om en varsin arm och leder mig in i skolan.

Den är mycket större än vad jag förväntade mig. Skåpen sträcker sig på långa rader längs huvudkorridoren.

"Så, där är mattenördarna. De finns alltid tillgängliga om man behöver hjälp med läxor eller något. De är skolans snällaste människor, skulle jag säga" Daniel pekar på varje grupp av människor när han berättar om dem. "Och det där är sportfånarna. De är ganska självupptagna, så jag skulle inte störa dem om jag var du"

Just när han ska börja berätta om nästa grupp flyger ytterdörren upp, och in kommer ett enormt gäng med människor, de flesta klädda i skinnjackor. Jag ska precis säga till Daniel att fortsätta men en speciell person fångar mitt intresse - killen jag sprang in i. Han går längst fram med flera tjejer runt sig och ser otroligt stolt ut.

"Åh! Och du ser han där? Han som går hitåt med ett stort gäng?"

"Aa?"

"Det är Oscar Molander. Akta dig för honom"

"Varför det?"

Daniel och Kira tittar oroligt på varandra och sedan på mig.

"Han... Han är inget bra. Man kan säga att han är skolans största fuckboy"

"Aha" säger jag kort. Jag funderar på om jag ska berätta om vårt lilla möte innan jag kom hit men bestämmer mig för att inte göra det. Det kvittar väl?

Oscar, som han tydligen heter, fortsätter gå med sitt stora gäng och precis när han är bredvid oss möter vi varandras blickar.

"Nämen ser man på" ler han och stannar. "Är det inte du som sprang på mig för cirka 10 minuter sedan?"

Gänget bakom honom skrattar och jag kan se hur folk runt omkring har börjat samlas och alla, ja ALLA tittar på mig. De förväntar sig säkert att jag ska falla för honom som alla andra tjejer... Pfft. Knappast.

"Ja, det är nog jag det" ler jag kaxigt. Jag är vanligtvis inte den som är kaxig, jag föredrar att bara smälta in i mängden. Men jag tänker inte acceptera folk som tror de kan köra med mig. Inte längre.

"Så du längtar efter mig redan? Ah sorry men jag har tjejer på lager redan så det räcker och blir över" säger han än kaxigare och gänget bakom honom skrattar högre. Okej, nu kan jag inte hålla mig.

Jag går fram och ställer mig nära honom, så nära så jag kan känna hans varma andetag slå mot mitt ansikte. Ett självsäkert leende sprider sig på mina läppar, trots att han är ett huvud längre än mig.

"... Jag skulle hellre dö än att längta en sekund efter dig"

Hans så kaxiga leende försvinner och byts ut mot ett förvånat ansiktsuttryck.

"Så pass?" frågar han och tittar på sina kompisar som ser lika förvånade ut dem.

"Så pass" ler jag. Än mer förvånat höjer han ögonbrynen och lutar sig fram, så nära så hans läppar nästan nuddar mitt ena öra.

"Det tror jag nog inte" viskar han, vilket sänder rysningar i hela kroppen på mig.

Då lutar jag mig fram, lika nära som han var mig, och viskar.

"... Watch me"