Drömmen som blev sann

Kapitel 19

Bilden på oss

Det var alltså Amanda! Ja, vem annars?! Men hur???

"Hun har lagt ut et bilde av oss når vi var på vei hjem" Sa Martinus
"Asså varför gör hon så!? Om hon nu gillar dig, varför är hon då inte snäll?" Sa jag förtvivlat.
" Men hun er ikke et normalt menneske! Både du og jeg vet at hun bare vil vare sammen med meg fordi at jeg er "kjent"sa Martinus.
"Ja, det är sant... Men vad skrev hon då?" Sa jag och kollade på bilden som Martinus visade mig igen.
Martinus läste
"Martinus har visst skaffat sig en flickvän.... Sofie! Undrar vad fansen kommer att tycka om detta! Tidningar kommer säkert att skriva "Martinus svek sina fans hjärtan"  åhh vad synd Martinus, det var nog ett dumt val..."

"Hun er en idiot!" Utbrast Martinus.
"Men det kanske är sant... Det kan vara så att detta sprids och fansen får reda på det! Och då kan de tro att du har ljugit eftersom du inte har berättat något!..." Sa jag.
" Nei, de vil forstå. De er fans! De støtter meg og er alltid på min side. Men det kan spre falske rykter ..." Sa Martinus.
"Vi kanske ändå måste göra slut? För ditt bästa! Jag vill ju inte komma in och förstöra din karriär." Sa jag besviket.

Det kändes som om jag fick en kniv i hjärtat! Jag älskar ju honom!

"Nei! Aldri! Vi skal ikke gjøre slutt! Hva har du fått det fra? Lytte ikke til idioter! Vi skal ikke høre på henne! Hun snakker dritt! Sa Martinus och satte sig närmare mig. Jag lutade huvudet mot hanns axel och han kramade om mig. 
"Jag tror att du måste berätta detta för dina föräldrar" sa jag.
"Ja, jeg skal gjøre det, men vi måte fortelle at vi er sammen. Det vil være offisielt senere og jeg vil at alle skal være forberedt på det. Greit ?" Sa han och tittade på mig.
"Ja, ska våra föräldrar prata ikväll då?" Frågade jag Martinus.
"Ja, det må være så" sa han.
Just då så hörde vi hur de tjejerna som var utanför huset började att banka på dörren. Det lät som en flock elefanter skulle smälla sönder dörren och attackera oss! Martinus ställde sig upp och kollade.
"Shit!" Utbrast han.
Jag ställde mig upp och kollade.
"OMG!" Det var inte fem tjejer som stod där! Det såg mer ut som femtio stycken tjejer!

"Jeg må ringe faren min" sa Martinus.
Jag nickade och böjde mig ner igen så att ingen skulle se mig.

*Martinus & pappa på telefon*

"Det er femti fans utenfor døren som banker og roper! Og jeg er hjemme alene! Eller egentlig ikke, med Sofie. Men hva skal jeg gjøre?  Hvis jeg åpner vil alle hoppe på meg, og hvis jeg ikke gjør det, vil døren gå blakk! "

"Sofie!? Ja, ja. Vi må ta det senere. Men ikke åpne! Vent jeg kommer hjem om fem minutter! "
"Ja, ok. Skynd deg!"
"Ja, jeg vil , jeg sitter i bilen nå."

"Han er på vei hjem nå." sa Martinus.
"Vad bra!" Sa jag.
"Jeg må gå på do, venter du her?" Sa Martinus till mig.
"Aaa" sa jag och log.
"Kan du ringe Marcus og si at han ikke skal komme hjem ennå" sa Martinus och gick in på toan.

Jag tog upp hans telefon och just då ringde Marcus! Jag svarade.

"Martinus jeg er på vei hjem nå"
"Nej, gör inte det!" Utbrast jag.
"Hva? Hvorfor ikke? Hvem er det?!"
"Det är jag Sofie!" Jag fick nästan panik! Han var påväg hem och det stod över 50 fans utanför huset!
"Sofie?! Er du hjemme hos oss? Men Martinus?" Sa Marcus.
"Ja! Men kom inte hem! Det står massor av fans utanför huset som bankar!" Sa jag.
"Ok, men jeg er nesten hjemme... Det vil ta meg en evighet at gå tilbake."
"Men ta bakvägen! Gå in igenom skogen och ut på min bakgård så att ingen ser, hoppa sedan snabbt över staketet mellan våra hus och snabbt igenom eran fotbollsplan! Jag öppnar altandörren så att du snabbt kan komma in!" Sa jag
"Ok, åpne døren om tre minutter." Sa Marcus.
"Ja, jag går dit nu. Hejdå" sa jag.
"Ha de" fick jag till svars och luren las på.