Worse Than Nicotine

3. Från Svart Till Vitt

Smärta.

Olidlig smärta.

Det gör ont. Överallt. Allting gör så fruktansvärt ont.

Jag vet ingenting. Ingenting förutom att det är helt svart runt omkring mig. Vart är jag? Vem är jag? Och varför har jag ont?

"Jag måste be dig att lugna ner dig lite" Hörs en röst någonstans i det svarta.

"Lugna mig? Hur kan man vara lugn när ens dotter hamnar på akuten mitt i natten?"

Mamma. Min finaste mamma. Hennes är en av dem två rösterna jag hör. Den andra rösten känner jag inte igen.

Då slår det mig att mamma sa något om akuten. Jag är på akuten. Men varför kan jag inte se någonting? Varför kan jag inte säga något?

"Kommer hon klara sig?" Frågar mamma. Hennes röst är lite hes, som om hon har gråtit. Varför vet jag inte, men jag antar att det har med hennes fråga att göra. Hennes fråga om jag kommer klara mig. Klara mig från vad vet jag inte, men det måste vara illa om hon är rädd att jag ska dö.

Vänta lite här nu.

Vadå dö? Varför ska jag dö?

Ännu en gång inser jag att jag inte kan se något annat än svart. Svart, svart, svart. Och jag har ont. Ondare än jag någonsin haft, men varför vet jag inte. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Jag kan inte heller säga något. Jag vill bara berätta att jag hör henne och att jag kommer att klara mig, men det kommer inte ut något. Detta måste vara bottnen av det svarta hålet. Så långt ner i depressionen och ångesten som man kan komma. Här finns ingenting, bara smärta och samma färg. Svart. Jag är ensam, men ändå kan jag höra folk omkring mig. Höra, men inte svara. Jag vet att jag finns, men ingen annan vet.

"Jag vet inte Miss, hon är stabil just nu men vi har inga som helst garantier på att hon kommer vakna igen. Någonsin."

Jag grips av panik. Vadå aldrig vakna igen? Jag är vaken, fattar ingen det eller?

"Om hon inte vaknar av sig själv inom ett år så kan vi inte hålla igång hennes kropp längre. Vi kan heller inte göra något om hennes tillstånd försämras. Det enda som kan rädda henne nu är hennes egna vilja. Om hennes vilja att vakna är tillräckligt stark så kommer hon att göra det." Säger den kvinnliga rösten som inte är min mammas. "Det är upp till Chelsea nu".

Jag vill vakna. Jag vill vakna. Jag vill vakna.

Det funkar inte, för jag vaknar inte. Hon sa ju att det var mitt eget val, så varför vaknar jag inte?

Kanske vill jag inte vakna? Om jag släpper taget nu försvinner allt. Smärtan, ångesten, ensamheten. Ingen vet att jag väljer den enkla vägen själv. Dem kommer tro att min kropp lade av bara, utan att jag ville det. Det är lättare att leva med.

Jag hör steg, och en dörr som öppnas och sedan stängs igen. Dem gick. Jag är ensam. Ännu mer ensam än jag var.

"Snälla Mini, du måste vakna". Milans gråtfärdiga röst tränger igenom mörkret och lägger sig beskyddande om mig. Jag visste inte att han var här, men nu när jag vet känner jag mig säkrare. Mindre ensam i mitt oändliga mörker. "Allting kommer bli bra, bara du vaknar".

Han har fel, men han vet inte om det. Allt kommer inte att bli bra. Allt kommer bli bra om jag släpper greppet. Men jag kan inte lämna honom. Inte Milan. Av alla människor är han den jag allra minst vill lämna. Vi är som Piff och Puff, Damon och Stefan, Cole och Dylan. Varandras andra halva. Bästa vänner. Det har alltid varit jag och Milan. Sedan dagen jag föddes har jag sett upp till honom.