Worse Than Nicotine

4. Överraskningen

Det har hunnit bli sommarlov när jag äntligen får komma hem ifrån sjukhuset, vilket gör det lättare för mig att undvika människor. Jag har absolut ingen lust att träffa folk just nu. Dessutom så orkar jag inte. Min kropp har blivit otroligt svag. Så svag att jag inte kan stå upp för länge. Benen orkar inte. Inte efter två månader av bara liggande i en sjukhussäng.

Jag har varit hemma i tre dagar nu, och jag har fortfarande inte berättat något för min familj. Även om jag vill berätta så kan jag inte. Jag har inte sagt ett ord sedan slangen i min hals blev borttagen. Inte ett enda ord. Det är inte det att jag inte kan prata, tror jag, men jag får inte ut något. Jag vet inte vad jag ska säga. Såklart oroar det min familj att deras, snart artonåriga, dotter inte säger något. Jag tror att det är för att olyckan chockade mig så mycket att jag inte riktigt förstår att det verkligen hände. Det tog på mig både psykiskt och fysiskt att vara med om något så traumatiskt.

I början kom jag inte ihåg alls vad som hänt, men ju fler dagar som gick desto mer kom minnet tillbaka till mig och nu kan jag spela upp hela händelsen i detalj. Det spelas upp varje gång jag stänger ögonen, vilket har gett mig sömnproblem. Det är samma visa varje natt. Jag somnar oerhört sent eftersom att jag är rädd, och sedan slutar det med att jag vaknar upp svettig mitt i natten efter mardrömmar om kvällen då allt hände. Det känns lika verkligt varje gång. Som om jag verkligen är tillbaka i parken för att vakna upp på sjukhus om och om igen.

"Vad tänker du på?" Frågar Milan som sitter intill mig i sängen. Egentligen är det onödigt att han frågar, för jag kan inte svara. Jag vill, men kan inte. Som tur är förväntar han sig inga svar, han vet att jag behöver tid. Han vet att det kan ta flera månader, till och med år, innan jag kan förmå mig att säga något igen.

Jag ser på honom i några sekunder innan jag vänder tillbaka blicken till tv:n ovanför min säng. The Hunger Games spelas på den stora skärmen. En av mina favoritfilmer. En av Milans mest hatade filmer. Ändå sitter han här med mig och följer Katniss resa mot vinst utan att klaga på hur dålig han tycker att filmen är.

Såklart gör han det för min skull. Han vill inte lämna mig ensam efter det traumatiska jag varit med om. Ibland sover han till och med med mig för att jag ska kunna sova utan mardrömmar. Han har tagit ledigt från jobbet så att han kan ta hand om mig, och för att våra föräldrar ska kunna jobba som vanligt utan att oroa sig för mig hela dagarna. Dem vet att jag är trygg med Millie.

"Vill du ha något att äta?" Frågar Milan när filmens eftertexter börjar rulla. Jag skakar på huvudet. Jag är inte hungrig. Det är nästan lika svårt att få i sig mat som det är att stå upp. Riktigt svårt alltså.

Han nickar innan han reser sig från sängen och lämnar mig ensam på rummet.

***

Jag står framför den långa spegeln i mitt rum och granskar min nakna kropp. Hur kunde allt sluta såhär? Vad gjorde jag för att få killen som en gång älskade mig att hata mig så mycket? Dessa tankar jagar mig natt som dag och vad jag än gör försvinner dem inte.

Jag låter min blick gå från topp till tå och ända ut på handlederna, där massor av små ärr finns. Man behöver inte titta särskilt noga för att förstå att jag skadar mig själv. Mina föräldrar tycker att jag borde gå och prata med någon, en psykolog, men jag vägrar. En psykolog kan inte få mina inre ärr att försvinna, ännu mindre ärren som smyckar min kropp.

Äcklat ser jag på mig själv en sista gång innan jag slänger på mig en svart, långärmad tröja och ett par jeans i samma färg. Planen är att jag och Milan ska äta ute idag, allt för att jag ska komma ut i luften och träna upp musklerna lite så att jag är tillräckligt stark för att kunna gå när skolan drar igång igen. Sista året på gymnasiet.

"Vill du ha rullstolen med dig?" Frågar Milan när jag kommer nergåendes för trappan med svaga steg. Jag skakar på huvudet. Det absolut sista jag vill är att åka rullstol genom staden och visa mig svag. Den dumma rullstolen som sjukhuset insisterade med att jag skulle få ha här hemma.

Därefter beger vi oss ut för att äta. Med en överraskning väntande på mig. En överraskning jag absolut inte vet om.

"Redo?"

Jag nickar och kliver in i den lilla restaurangen Milan valt.

"ÖVERRASKNING!"

Jag snubblar till av skräck när Becca, Laura och Toby dyker upp från ingenstans och skriker överraskning.

Toby är här. Han står framför mig och ler som om absolut ingenting har hänt. Men något har hänt. Något stort. En livshotande händelse som har ärrat mig för livet. Allt på grund av honom.

Jag backar två steg tills jag stöter in i något, eller rättare sagt någon. Milan. Jag vänder på mig så att jag hamnar ansikte mot ansikte mot min bror. Jag försöker få ut några ord, men det går inte. Så jag lägger allt jag kan i att försöka säga alla orden genom min blick, men Milan förstår inte. Därför tar jag tag i hans arm och stirrar honom rakt i ögonen, sedan nickar jag mot öppningen. Ett tecken på att jag vill gå.

"Jag förstår inte" Säger han och ser på mig. Det syns på honom att han inte fattar, han ser helt oförstående ut, och jag kan inte bli arg på honom för det. Det är inte hans fel.

"Nej" Viskar jag, nästan ohörbart.

Viskningen chockar mig lika mycket som den chokar Milan. Jag sa något. Eller knappt. Min röst är krasslig och svag, jag känner inte igen den, men huvudsaken är att jag faktiskt fick ut något. Kanske är det paniken över att vara så nära Toby som ger mig kraften.

"Vill du gå?"
Jag nickar. Det är det enda jag vill. Hem. Eller vart som helst förutom här, i hans närvaro.
Men precis innan vi lämnar restaurangen öppnar Laura munnen. "Ska du verkligen bara skita i oss? Vi kom hit för din skull och du kan inte ens sätta dig ner för att äta lite?"

Hela min kropp fryser fast i golvet. Sade hon precis det där?

"Vi har varit otroligt oroliga över dig, men du har inte ens berättat att du är okej? Jag har inte kunnat sova på grund av att min bästa vän legat i koma i två månader. Och efter det har vi inte hört från dig? Vad är du för vän egentligen?"

Därefter stormar hon ut ur restaurangen med världens fart. Skuldkänslorna väller över mig som kallt vatten och jag inser att jag varit världens sämsta vän. Jag är världens sämsta vän.

"Lyssna inte på henne älskling" Säger Toby plötsligt och tar ett steg mot mig. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte svara. "Vi alla har varit oroliga men det viktigaste är att du fortfarande lever".

Milan nickar för att visa att han håller med. Stackars omedvetna Milan som inte vet vilket kräk Toby egentligen är.

Mina ögon stirrar blankt på killen som är orsaken till allt. Han kommer närmre och närmre hela tiden. Allt jag vill är att skrika, skrika och slåss. Gråta. Men jag kan inte, jag är som fastfrusen ända till det att han lägger sin hand på min axel. Hans äckliga hand som varit på mig utan tillåtelse så många gånger förr. Utan att jag gjort något åt det.

Dock gör jag något åt det denna gången. Jag stöter bort hans hand och lämnar restaurangen utan att säga något. Inte ens till Becca som under hela tiden bara stått tyst och inte vetat hur hon ska bete sig.

Jag vet exakt vart jag är påväg när jag med skakiga steg tar mig längs gatorna i staden. Jag ska till Liam.

Okej, så nu kommer Liam in i historien. Liam kommer att vara med lite mer i den omskrivna versionen eftersom att det blev oklart i uppföljaren exakt vem han var.

Dock kommer inte Chelsea färga håret och pierca sig i denna versionen. Hon kommer att förändras, och ta ett dåligt beslut för att klara vardagen. Men inte på samma sätt.