Worse Than Nicotine

2. Mini och Millie

Precis som jag trodde, eller rättare sagt visste, så blir Toby rasande över det faktum att jag inte är i skolan. Speciellt utan att prata med honom först. Vi ska träffas senare under kvällen. Inte för att jag vill träffa honom, utan för att jag måste. Det var han väldigt tydlig med när han ringde.

Självklart så skrek varje cell i mig att säga nej, och bara stanna hemma. Men jag har inte råd att säga nej till honom, det kan kosta mig mitt liv. Även om döden låter lockande, så vet jag att det är själviskt att välja den utvägen. Min död skulle påverka min omgivning mer än vad den skulle påverka mig. Mamma, Pappa och Milan hade blivit helt förkrossade och trott att det är deras fel. Becca och Laura hade också skyllt på sig själva, även om valet hade varit mitt.

"Mini?" Milans röst hörs bakom dörren samtidigt som han knackar på det bruna träet.

"Inte nu Milan" Svarar jag surt och drar den svarta hoodien över huvudet. Då öppnas dörren och min brors bruna kalufs syns i glipan.

"Det är inte ofta du är på så dåligt humör att du kallar mig Milan, har det hänt något?" Frågar han oroligt och öppnar dörren helt.

Det han säger stämmer. Vi kallar aldrig varandra för Milan och Chelsea som våra föräldrar tvunget döpte oss till för att dem älskar fotboll. Vi har massor med smeknamn till varandra varav Mini är det som Milan oftast använder istället för att använda mitt tilltalsnamn. Ibland piffar han till det lite och kallar mig för Mini Me, eftersom att vi är som tvillingar om man bortser från att han är äldre. Och brunett.

Jag ser på honom med ett tillgjort leende. "Jag mår bra, jag är bara stressad". Egentligen mår jag inte alls bra. Det enda jag vill är att bryta ihop i min brors famn och låta honom handskas med Toby. Han hade gjort det om han visste sanningen, men jag kan inte berätta. Varje gång jag tänker göra det så är det som att jag tappar talförmågan och inga ord kommer ut. Därför har jag slutat försöka. Det är lönlöst.

Milan kommer fram till mig och lägger armarna om mig. "Är du säker? Du vet att jag finns här, alltid".

Såklart vill jag gråta när han säger så. Jag vill gråta som aldrig förr och berätta allt om dem senaste två åren i mitt liv som han inte vet om. Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Toby skulle mördat mig, eller ännu värre: mördat Milan. Personen som betyder mest för mig i hela världen.

"Jag är säker" Säger jag och drar ifrån kramen. Som vanligt får han mig att lugna mig trots att han inte ens vet att han gör det. Han får mig att tänka på annat, och jag älskar det med honom. Jag älskar honom. "Jag älskar dig, Millie".

"Och jag älskar dig, Mini".

***

"Tänker du förklara varför du inte var i skolan idag eller?" Snäser Toby när vi två timmar senare möts i parken där vi hade vår första kyss. En lycklig plats som nu är totalt förstörd.

Jag är på gränsen till att låta alla mina tankar och känslor att svämma över, men jag trycker undan viljan och ser istället på min pojkvän. Pojkvännen som en gång i tiden var den snällaste och finaste personen jag mött. Sexigaste också.

Självklart är han fortfarande snygg, riktigt snygg. Men han påminner för mycket om vad jag gått igenom på grund av honom så jag attraheras inte längre och kommer nog aldrig kunna det igen.

"Jag försov mig och när jag vaknade så hade jag mensvärk så jag stannade hemma. Jag glömde helt bort att skriva till dig."

Toby nickar. Han ser ut att tänka över det jag just sagt, försöker lista ut om jag är ärlig eller inte. Vilket jag självklart inte är, men duktig på att ljuga är jag däremot.

"Okej" Säger han efter en stunds tystnad. "Nästa gång vill jag att du hör av dig".

Jag nickar lättat. Tack och lov tror han på min lögn, då kanske jag slipper konsekvenserna av min handling. Det är då jag får en idé.

"Kommer du ihåg första gången vi var här?" Frågar jag med förförisk röst. "När jag kysste dig första gången".

Toby nickar leendes. "Såklart jag kommer ihåg. Det var även i denna parken som jag berättade att jag älskade dig".

Det är psykiskt påfrestande att prata om dem bra tiderna. Att låtsas som att jag fortfarande är kär i honom. Älskar honom gör jag fortfarande, och kommer alltid att göra, men jag är inte kär i honom längre.

"Det chockade mig. Att skolans snyggaste och mest eftertrånade kille älskade mig." Erkänner jag, för det är ju sant. Jag blev chockad något enormt när han uttryckte sina känslor för mig.

Jag tar några steg mot honom. Tillräckligt många för att hamna precis framför honom. Jag vill inte bli tvingad till sex idag, därför tar jag första steget.

Jag gillar att ha sex. Till och med sex med Toby. Han är bra i sängen, riktigt bra. Men när han ger sig på mig utan samtycke och använder våld så är det inte alls skönt. Det har förstört mig på så många nivåer att bli överfallen om och om igen av min egna pojkvän. Det har förstört mig så mycket att jag inte kan lämna honom, jag är ingen utan honom. Jag är inte värd något annat än det jag har.

Jag ser inte på hans våld som våldtäkt, det har han förklarat för mig att det inte är när man är tillsammans. Han gör så för att han tänder på det och det är min plikt som flickvän att tillfredsställa honom. Ingen har med det att göra heller, därför säger jag ingenting. Även om jag vilm säga något. Det är mitt och Tobys förhållande och vi gör vad vi vill. Vad han vill.

Jag för min hand upp och ner längs hans bara arm med långsamma rörelser samtidigt som jag ser på honom med en blick som visar exakt vad jag vill. Eller vill och vill. Hellre detta än våld idag igen.

Jag biter mig försiktigt i underläppen samtidigt som min hand åker upp längs hans arm och vidare till nacken där jag placerar den i ett stadigt tag.

Min plan går dock inte som planerat. Toby har inte alls samma tanke som jag har.

Han stöter undan mig och ger mig en kraftig smäll i ansiktet som får mig att tappa balansen och falla ner i grusen under mig.

"Tror du att du har makt över mig?" Frågar han och skrattar. "Du försöker bara komma undan mig, tror du inte jag har listat ut det?"

Jag ska precis resa mig upp när hans fot träffat mig i magen. Jag ger ifrån mig ett hulkande och gör allt jag kan för att inte börja gråta.

"Jag är så himla trött på dig, vet du det?" Han ser på mig med svarta ögon, och jag vet att det är lönlöst att kämpa emot. "Jag vet att du inte älskar mig längre, och vet du vad jag gör med horor som dig när dem slutar älska mig?" Frågar han, men jag svarar inte vilket inte löser några problem. "SVARA MIG!"

Jag skakar på huvudet, det är det enda jag kan förmå mig själv att göra. Han sparkar mig ännu en gång, denna gången med en sådan kraft att jag rullar åt sidan. Smärtan skriker i hela kroppen, det gör ont överallt.

Det är då han gör något som får mig att  tappa andan. Han tar fram en kniv ifrån jeansfickan. Mina ögon låser sig i det silvriga materialet som blänker i gatlampans sken. Jag kan inte röra mig. Jag sitter fast. Jag sitter fast i min egen kropp.

"Detta är vad jag gör" Viskar han, men innan jag hinner förstå svimmar jag av rädsla.

Jag vet att originalet gick ganska snabbt fram tills Toby skadade Chelsea, och jag tänker att det är exakt vad som ska hända nu med eftersom att jag inte vill ändra på allt för mycket. Dock kommer ni få tillbakablickar i den nya versionen. I tillbakablickarna kommer man få en liten insyn i när dem hade det bra och även dåliga stunder. jag tror att det kommer göra hela boken mer logisk och man får reda på mer om varför Chelsea mår som hon gör. Känner inte att man fick veta lika mycket i originalet. Låter det som en bra idé?