Worse Than Nicotine

5. Liam

"Chelsea, vad gör du här?" Frågar Liam oroligt när jag kommer inrusande i hans lägenhet.

Jag hinner precis fram till hans säng innan mina ben sviker mig och jag inte orkar stå längre. Jag sätter mig ner bredvid honom och förbereder mig på att försöka få ut en mening.

"Jag behöver glömma" Säger jag med så stark röst som är möjligt i mitt stadie. "Jag behöver må bra".

Liam nickar, för han vet exakt vad det är jag vill ha. Droger.

Egentligen är droger något av det vidrigaste jag vet. Jag har aldrig testat och hade inte tänkt göra det heller, men saker och ting förändras. Allt jag provat hittills har inte hjälpt. Självskadebeteende, alkohol, filmer, sömn. Ingenting hjälper. Detta är mitt sista hopp. Annars finns det bara en utväg. En endaste utväg.

Tio minuter senare sitter jag och hostar som en galning av den starka röken som fyller mina lungor och bränner mitt flimmerhår. Det smakar skit. Helt ärligt. Första blossen var inte så illa, det smakade gamla örter, men ju fler bloss jag fyller lungorna med desto äckligare blir det. Jag har ingen aning om vad det är jag konsumerar. Jag vet bara att det är något man röker. Troligtvis marijuana, eller hasch. Vad nu skillnaden är.

"Egentligen föredrar jag grönt, men jag hade inget hemma" Säger Liam efter att han tagit sitt femte bloss.

Det pirrar i hela kroppen. Drogen får det att kännas som att jag sitter på en gunga, och mina ögonlock är tyngre än vanligt. Jag kan inte sluta le, och allting är roligt. Det finns ingenting jag inte hade kunnat skratta åt just nu.

"Hur känns det?" Frågar Liam och synar mig där jag sitter och fnissar tyst för mig själv.

Jag tar ett djupt andetag och ler mot honom. "Helt fantastiskt".

Det är sant, det känns helt fantastiskt. Alla bekymmer är som bortblåsta och för första gången på över ett år känner jag mig genuint lycklig. Det känns inte som att Toby finns, och olyckan känns som en dröm som inte ens inträffat.

"Då ska du testa grönt".

Jag nickar skrattandes. "Mer än gärna".

Jag vet inte vart min röst kommer ifrån, men jag kan äntligen ha en konversation igen. Jag kanske inte har världens bästa talförmåga, och långa meningar finns inte på världskartan, men jag kan ändå kommunicera.

Dessutom så är hälften av allt jag säger bara massa ologiska och konstiga saker. Som att det var längesedan jag såg Karlavagnen, eller att jag gungar. Jag berättar för Liam att det känns som att jag gungar en gång i minuten. Jag glömmer att jag redan berättat det och känner att jag vill berätta det igen.

"Vill du ha en pizza? Jag bjuder" Säger han och letar rätt på sin telefon.

"Ja, tack".

Det känns inte lika jobbigt att tacka ja till mat just nu. Faktum är att jag faktiskt är väldigt hungrig. Jag hade kunnat äta vad som helst just nu, dricka vad som helst. Åh, dricka. Gud vad törstig jag är. Munnen är torr som sandpapper.

"Kan vi inte köpa dricka?" Frågar jag. Sedan börjar jag skratta. Skratta åt min egen röst. Den låter lustigt.

Liam svarar att han har läsk hemma och går iväg för att hämta det, samt beställa dricka.

Massor av konstiga funderingar dyker upp i huvudet när jag är ensam. Varför kan inte delfiner andas under vatten? Kan jag andas under vatten om jag försöker? Är vatten blött? Någonting är blött iallafall. Det känns som att jag har kissat på mig. Har jag det? Varför skrattar inte Liam lika mycket som jag?

Det känns som att jag är i rymden, som att jag inte finns men ändå gör det.

***

"Pizza är verkligen det godaste som finns". Alla sinnen höjs när man är hög. Smaker, lukter, känsel.

"Då ska du bara veta hur det känns att ha sex när man är hög".

Helt fantastiskt. Det är det enda jag kan säga om sex när man är hög. Det är helt jävla fantastiskt.

--

Kort och brist på händelser men jag ville skriva. Nästa kapitel blir både längre och roligare!

Vad tycker ni om Chelseas dåliga beslut?

Man ska aldrig vända sig till droger!! Det är därför det är så viktigt att skriva om. Jag har massor av vänner som varit på den banan, och det slutar oftast inte bra. Var rädda om er<333