Känslokall

7

Tristan

"Fight fight fight fight" människorna som hade bildat en mänsklig ring runt oss bara skrek och ville se mer, precis som vanligt i folkmassor. Ännu en smäll på käften med knytnäven, och en i magen. Stackars liten som just nu ligger nästintill försvarslös på skolans äckligt smutsiga golv. Han sträckte upp sitt ben och sparkade mig i magen löst. Jag skrattade "kan du inte bättre? Du är visst bara bra på att snacka inget annat." Jag såg ilskan i hans ögon. "Lägg av Tristan, låt William vara!!" Jag kollade bak där rösten kom ifrån. Bianca? Jag suckade, reste mig upp och gick ifrån folk massan och ut till skolgården med Bianca hack i häl.

"Vafan hände nyss där inne? Kan du berätta det för mig?" Jag himlade med ögonen. "Det var William eller vad du nu sa han hette som kom upp till mig. Han frågade om min blåtira och sen började han bli allmänt jobbig. Han liksom bad om stryk. Så prata inte med mig, utan din pojkvän." Bianca log. "Enligt sjuksystern innan så är du min pojkvän så då pratar jag ju med rätt person" jag log. Inget flin denna gången. "Ojdå, inget flin? Hur kan det komma sig att flinet som alltid är fast klistrat i ditt fina ansikte ändrades till ett vänligt leende?" Jag log tillgjort. "Bara så du vet så finns det ett leende hos varje människa, vissa väljer bara att dölja det för allmänheten." Hon såg förvånad ut. "Vart är gamla Tristan som flyttade in hos oss?" Jag skrattade. "Jadu, det kan vara så att jag bara trivs med en viss person och kan lägga ner den 'badboy' rollen. Notera att jag säger att det kan vara så. Troligtvis inte." Hon log. "Jaha du är det så"

Bianca gick tillbaka in men jag valde att skita i det. Jag sa till henne att jag bara skulle röka och sen gå in igen. Röka ja det skulle jag men den andra delen, knappast. Jag gick bort från skolgården och började gå samma väg som man ska gå om man ska hem till Karlberg men jag stannade vid någon liten övergiven park. Gungorna var halvt trasiga, klätterställningarna var repiga och färgen halvt bort skrapat. Det fanns även utslitna bänkar och på en av dom satt jag nu. Jag kände röken fara ner i min kropp och jag bara satt där i nuet och njöt av den fantastiska doften. Ironin på topp idag.

Cigaretter är ändå väldigt onödigt om man tänker efter. Cigaretter leder i vanliga fall till olika sjukdomar och ruttna lungor samtidigt som det luktar skit. Men vad jag man göra när man är beroende?

1 cigg, 2 cigg. Dom bara försvann upp i rök. Jag kollade ner i cigarett paketet, snart slut. Ajdå. Bäst att spara. En suck for ur mina läppar och ännu en pust av rökig andedräkt hamnade bland den friska luften.

Solen förflyttade sig över himlen och nu stod månen uppe, fullmåne. Den lös vitt starkt ljus. Och jag sitter kvar här ensam på parkbänken med mina tankar.

Min mobil började vibrera och jag tog upp den. Sms från Bianca.

Bianca:

Först trodde jag du var med Julius men nu är klockan för mycket och du kom aldrig tillbaka till skolan. Mamma undrar vart du är, jag med. Så vart fan är du?

Till Bianca:

Lugna ner dig babe, jag är i en lekpark i närheten. Kommer snart hem. Hälsa Eva ;)

Jag tryckte på skicka och la sedan ner mobilen igen och återgick till allt tänkande. Men det fortsatte inte så länge. En mänsklig skugga stod nu framför mig. "Varför sitter du här?" Biancas snälla röst. Jag log. Hon satte sig bredvid mig och väntade på ett svar. "Varför inte, och hur visste du att jag var här?" Hon skrattade. "Det finns inte så många lekparker i närheten av huset så jag chansade. Hörru, när tänker du berätta för mig om härom natten?" Jag kollade bort. "Det är en historia du lever bättre utan att veta. Det är ingen stor grej glöm bort det bara" hon suckade. "Jag vill veta." Sa hon bestämt. "Jag tänker inte dra hela historien men man kan väll säga att jag förhandlade med fel människor, och det är inte första gången det händer så..." Hon kollade ner på marken under bänken. "Du borde låta ditt gamla jag gå vidare och starta ett nytt liv, du har chansen nu" jag skakade på huvudet. "Falskt. Det är inte så enkelt vet du. Man kan inte bara byta liv hit och dit, sakerna jag gjort kommer för alltid vara gjorda. Och av mig. Det kommer inte försvinna från mina tankar bara för jag ändrar mig, skuldkänslor och ärr finns ändå alltid kvar." Hon vände upp blicken och vi satt och kollade in i varandras ögon. "Har den store bad boyen Tristan skuldkänslor? Vad har han gjort för att ha det?" Jag skrattade lågt. "Store bad boyen huh? Store idioten snarare. Jag tänker inte berätta för dig om mitt förflutna, det är för mörkt för en prinsessa som dig" "jag trodde bad boy och idiot var samma sak men okej som du vill Tristan" jag log.

Hon flyttade närmare mig och kollade ner på mina läppar sen upp så vi fick ögonkontakt igen. "Bianca, du borde stanna borta från mig..." Hon såg förvirrad ut. "Så lät det inte härom dagen när du ville ha mig i säng." Jag skakade på huvudet. "Jag vet, men jag är bara problem, du behöver inte mig i ditt liv." "Du är inte problem, du är ett mysterium som jag gärna löser."

----------------

Så vad tycker ni om det jag skriver? Kommentera och rösta gärna!! Puss och kram <3