Känslokall

9

11.43

Jag stannade innanför skolans dörrar och tog djupa andetag. Fortfarande livrädd för att bli hittad.

Vad har Bianca för lektion nu? Jag sprang till mitt skåp och kollade schemat. Matte i sal 89. Jag sprang dit och slet upp dörren. Jag ställde mig andfådd längst fram i klassrummet och kollade bland eleverna för att hitta Bianca som jag ganska fort gjorde. Hon kollade på mig och såg förvirrad ut. "Bianca kom!" Sa jag högt och bestämt "ursäkta Tristan men vi har lektion här" sa matteläraren, jag himlade med ögonen. "Jag bryr mig inte ett dugg, kom nu" och gick ut.

"Vad gör du här vad händer?" Jag svarade inte utan drog med henne till en av toaletterna.

"Dom kom hem till er dig. Dom bröt sig in och jag fick hoppa ut från toa fönstret. Vafan ska vi göra?!" Hon spärrade upp ögonen och såg vettskrämd ut. "Herregud... Vi måste prata med mamma och pappa, eller åtminstone polisen! Tristan jag vet att du inte vill men det är nödvändigt!" Jag suckade. "Vad ska dom göra åt saken? Dom kommer bara hitta många av mina fel och anklaga mig för ännu fler saker än förut och sätta mig på ungdomsanstalt... Igen" Bianca kollade på mig och såg bekymrad ut. "Igen?" Hon kollade bort. Och skrattade lite. "Faktiskt, jag är inte så överraskad..." Jag stämde in i skrattet en kort stund. Men kollade sedan på henne med en allvarlig blick. "Kan vi inte vänta tills dom kommer igen, om dom kommer igen, och ringa polisen isåfall?" Hon suckade men nickade sedan.

Hon tog tag i min hand och drog med mig bort från skolan. "Vad gör du?" Frågade jag men följde efter. "Tänker inte lämna dig själv så vi går hem" jag började le. "Du skolkar för min skull?" Hon nickade "något åt det hållet ja"

12.20

"Herregud. Vad hemskt det ser ut... Shit" Bianca står med öppen mun och ser förvånad ut. Glassplitter lite här och där, stolar huller om buller. Det mesta ligger på golvet och det mesta är trasigt. Det ser ut som en orkan har dragit igenom huset.

"Vad ska vi göra?" Frågar jag och hon sa "vi ringer polisen och säger att det har varit inbrott. Vi behöver inte nämna vilka som gjort det och varför. Ännu!" Jag nickade.

Jag gick upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Hur har det kunnat bli såhär igen...? Kan dom inte bara lägga ner? Och hur fan har dom hittat mig...

Bianca knackade på dörren och öppnade sen. "Jag känner att jag vill berätta en sak för dig... Om min syster" jag satte mig upp i sängen och hon satte sig bredvid mig. "Du behöver int...." Hon avbröt mig. "Jo, jag vill berätta." Jag nickade och kollade på henne och väntade på att hon skulle börja berätta.

"Så... Hon och mamma bråkade en kväll... Jag var uppe på mitt rum och hörde att dom skrek på varandra men hörde inte precis vad dom bråkade om. Sen gick jag och la mig, för det är ingen nyhet att dom bråkar, så jag trodde inte att det skulle hända något..." Hennes ögon började vattnas och jag tog tag i hennes hand. Hon tog ett djupt andetag. "Morgonen efter väckte mamma mig och hon var panikslagen. Min syster var borta." Tårarna började rinna och jag la min arm runt hennes axlar och drog henne närmre mig. "Mamma anmälde henne saknad. I början försökte polisen leta efter henne, vi fick hjälp av grannarna att leta efter henne också. Men sen sa poliserna att hon förmodligen var död men dom hittade ingen kropp. Grannarna tyckte det vad lönlöst att fortsätta leta efter en död person. Mitt hjärta gick sönder, och är fortfarande. Jag saknar henne varje dag. Och det värsta är att jag inte vet var hon är, om hon lever eller är död. Ifall hon har det bra eller vid liv men lever på gatan själv någonstans." Jag vet inte vad jag ska säga, jag är inte bra på sånt här. Känslor.

Jag vände mig mot henne och gav henne en kram. Snyftningar hördes från hennes håll och jag fortsatte att krama henne. "Jag vet inte vad jag ska säga...." Sa jag lågt och hon skakade på huvudet där det låg vid min axel. "Du behöver inte säga något men nu vet du i alla fall." Jag släppte kramen och log ett medlidande leende. "Det kommer lösa sig. Hon har det bra! Vart hon än är" sa jag rätt nu? hoppas det.

14.32

Vi bara sitter i min säng och kollar på film. Mycket bättre än skolan. Men jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag känner en blick som bränner i min nacke. Jag vände mitt huvud mot Bianca och hon vände fort bort huvudet och en rodnad steg i hennes ansikte. Jag log. Tog min hand på henne kind och vände tillbaka hennes huvud så hon kollade på mig igen. "Du är fin när du rodnar" sa jag, färgen i hennes ansikte blev ännu klarare röd. Vi kollade in i varandras ögon men sa ingenting. Hon kollade på mina läppar och jag lutade mig närmre hennes ansikte. Hon andades tungt. Lite närmare. Vi andades nu samma luft. Jag log och raderade mellanrummet som förut fanns mellan oss.

Jag kände hur hon log i kyssen. Hon puttade ner mig i sängen och la sig över mig. Våra tungor möttes och jag kände hur en del av mig blev lite extra glad. Hon tog sina händer under min tröja och mina händer låg på hennes rumpa. Jag log.

Hon drog av min tröja och studerade min överkropp. Hon log ett sexigt leende och hennes läppar landade på mina igen. Jag skulle precis ta av hennes tröja när dörren till mitt rum öppnas. "Åh herregu...." Eva kom in. För en gångs skull blev Bianca inte röd i ansiktet. Hon log mot mig, lutade sig närmre mitt öra och viskade "i natt, min säng. Förbered dig" ett brett flin steg upp i mitt ansikte.