I Tristan Potockis hjärta finns inget ljus, bara mörker. Och det var han som hade släckt solen!
I Siennas hjärta pågår en ensam kamp. Och hon vet inte längre vem hon är, eller vart hon hör hemma.
När Tristan räddar en mystisk ung kvinna som...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Sienna, 5 juni 2013
Jag simmade trött in på mitt rum och lade mig ner på den mjuka tången. En mindre flock med regnbågslöpare simmade snabbt förbi och jag beundrade deras färggranna fiskfjäll.
Jag sträckte mig efter min handspegel som låg på bordet, den var gjord i silver och dekorerad med blommor och kartusch. Min pappa hade förbjudit mig att behålla den, och sagt att havsfolket gör bäst i att inte ha någonting med den mänskliga världen att göra! Men jag hade gömt spegeln på mitt rum ändå. Jag tyckte om tanken på att den här spegeln en gång hade tillhört någon annan, och kunde bara fantisera om hur mycket mer av världen den hade sett än jag. Jag betraktade stumt mitt eget ansikte, en liten spricka i spegelglaset gjorde mig tudelad, ironiskt nog var det precis så jag kände mig. Tudelad. Jag, Sienna Blå, var ättling till de sju havens första drottning, Azur, och jag skulle ta över titeln som regent efter min far. Men, jag hade aldrig suktat efter den titeln - utan egentligen längtar jag mer än någonting annat bort härifrån.
I spegeln betraktade jag vågorna som mjukt böljade omkring mina pupiller. Egentligen räckte det att se på mig för att förstå att jag inte hörde hemma här! Det blå folket, mitt folk, hade glittrande blå hud och fena. Deras hår skimrande i blåa nyanser, och deras ögon hade en gulorange färg som kunde uppfattas som guld när solens strålar silades ner i havet. Min pappa förnekade det, såklart, men med mina blå ögon som återspeglade havets rörelser, vitskimrande hår, och ljusa hudton var jag inte direkt lik någon annan av det blå folket.
Upprört slängde jag bort handspegeln och jag kunde nästan höra hur sprickan blev större, som en snårvinda över hela glaset när spegeln slog i stengolvet. I nästa stund försvann allt ljus i rummet när en stor skugga föll ner från dörröppningen, och jag tittade upp bara för att möta min pappas ögon i dörrvalvet. Kung Indigo Blå var en reslig man, och hans blå hårfläta låg alltid som en tjock orm över hans vänstra axel. Jag såg hur hans ögon fastnade på någonting på golvet och jag höll ofrivilligt andan när jag insåg att det var spegeln han stirrade på.
"Förlåt..", började jag, men han avbröt mig.
"Det spelar ingen roll", försäkrade han, "Det finns någonting mycket viktigare jag behöver prata med dig om än den där spegeln..."
