Det står skrivet i stjärnorna

5. Hej-då-piss-liv!

Kapitel 5 Tristan, 7 Juni 2013

Jag vaknar alldeles svettig, igen, och ett tyst skri lämnar mina läppar. Jag har haft samma mardröm i nästan åtta veckor, lika länge som jag har bott hos farbror Joe och hans fru Lora. Egentligen är han inte min farbror, men alla kallar honom farbror Joe, så då gör jag det också!

Jag torkar bort kallsvetten med gårdagens tröja som ligger slängd nedanför sängen. Jag är trött på den här drömmen, fan, jag hatar den! Vatten, alltid massor av vatten! Och en monstervåg som hotar att äta upp mig. Och paniken som utbryter när man springer som en idiot - men ändå inte kommer någonstans!

Fast, ärligt talat, hade det kanske varit bättre om jag bara lät bli att springa. Stått blixt stilla och låtit monstervågen dränka mig.. Kanske skulle jag ha en sådan tur att jag faktiskt dog på riktigt! Hej-då-piss-liv! Jag hade inte tackat nej till en "one way ticket" till himlen, få en chans att vara tillsammans med farsan och Johannes igen. Fan, jag saknar dem! Pappa har alltid varit familjens stam. En sådan pappa som gärna citerar Mofasa: "Farligheter är ingenting man söker!" Och han var alltid på gott humör, nu känns det som att någon har släkt min sol!
Tristan suckade, när han insåg att han aldrig skulle kunna få berätta dem här sakerna för sin pappa. Hur skulle han orka fortsätta leva vidare utan dem, när han saknade dem varenda minut dem inte var tillsammans. Om bara jag också hade fått dö! Då hade jag sluppit känna smärtan när hjärtat smulas sönder i små, obetydliga partiklar. Men jag var inte med i bilen som körde över bron. Jag upplevde aldrig smärtan när vattnet fyllde lungorna. Jag lever! Tyvärr! Nitlott! Och varje morgon när jag vaknar och blir påmind om att pappa och Johannes inte gör det - smulas mitt hjärta sönder igen. Och igen.

Jag klandrar inte mamma för att hon inte stod ut med att vara kvar i huset, överallt fanns bevis för att vi än gång varit fyra. Men jag hatar att hon bär skulden som ett ankare omkring halsen, allt var ju faktiskt mitt fel, inte hennes! Jag borde skriva ett brev till mamma, ett sådant: det-var-inte-ditt-fel-utan-mitt! brev, så jag letar fram en penna och börjar skriva:

Mamma...