Black » o.m

7

Det är nästan skrattretande att personen som skickat detta tror jag bryr mig. Jag om någon har en "fuck it" attityd. Herregud, världen är full av IQ-befriade människor.

Vanligtvis när en okänd har skickat ett sms eller ringt går det inte att svara, men av någon konstig anledning kunde jag svara på smset.

Till: Okänd 23:19
"Dina första svordomar eller?"

Från: Okänd 23:21
"Lyssna jävligt noga ditt luder, jag vet allt om filmen och låt oss säga att jag är ett steg ifrån att skicka den till din familj, dina vänner och hela internet. På piren, 00:30. Kom ensam, annars skickar jag den (;"

Hela min kropp blir stel som en pinne. Jag känner ångesten komma krypande och allt börjar snurra. Långsamt sätter jag mig ner och lägger ansiktet i mina händer. Så sitter jag tills yrseln har försvunnit.

Trots att jag inte vet vilken videon den här människan pratar om blir jag ändå orolig. Videos har förstört folks liv förut, så jag borde verkligen ta detta seriöst. Men samtidigt känns det som att jag inte har något att oroa mig över på något sätt. När jag är mitt uppe i mina tankar knackar Ida plötsligt på badrumsdörren.

"Josse? Är du okej?"

Jag reser mig upp och borstar av mina svarta jeans snabbt innan jag öppnar dörren med ett leende.

"Japp, har du glass hemma?"

*

Jag sitter nervöst i soffan och biter på mina svartmålade naglar. För vad som känns som den tionde gången den här minuten tänder jag min mobils display för att kolla klockan. 00:20. Om jag ska hinna borde jag gå nu. Jag sneglar mot Ida. Hon ligger mot armstödet på den gråa soffan och sover djupt. Tur att hon inte är lättväckt.

Så tyst jag kan tassar jag ut till hallen och snörar på mig mina converse. När jag ska ta ner min hoodie från hatthyllan råkar jag komma åt en galge som smäller rätt in i väggen. Jag biter ihop åt min tabbe och tar snabbt tag i den gungande galgen. Jag står tyst i samma position ett tag för att försäkra mig om att Ida inte vaknade av ljudet. Som tur är så hör jag bara tystnad. Utan att göra ljud öppnar jag dörren och kliver ut på farstukvisten. Den gör ett klickande ljud när jag stänger den igen, men jag tvivlar på att det väcker Ida.

Jag trär på mig hoodien medans jag går och tar ut mina cigaretter från fickan. Mina händer skakar när jag tänder ciggen och jag känner hur klumpen i halsen växer. Det var länge sedan jag var såhär rädd. Jag försöker fokusera på det stilla vattnet när jag går längs hamnkanten. Det går inget vidare. När jag rökt upp cigaretten och kastat fimpen i havet tar jag upp min telefon. 00:27. Motvilligt fortsätter jag gå mot piren medans jag tänder ännu en cigg. Jag känner att mina ögon börjar bli fuktiga. Det absolut värsta som kan hända nu är att jag börjar gråta. Om det händer är det lika bra att hoppa i vattnet.

Jag får syn på piren när jag går längs en krök. Den är svagt upplyst av en gammal gatulampa i mitten. Kanterna är kolsvarta, vilket betyder att vem eller vad som helst skulle kunna lura i det där mörkret. Jag tar ett till bloss och försöker tränga bort tanken. Mina ben känns som gelé när jag anländer till piren. Det är helt tyst och står precis i kanten av ljuset. Med en skakande vänsterhand fiskar jag upp min mobil ur fickan. 00.30. Nu finns det verkligen ingen återvändo. Plötsligt når ljudet av steg mina öron. Det kommer från hörnet snett framför mig. Jag stirrar blint in i mörkret med en darrande underläpp. Figuren av en människa kommer på ett ögonblick ut ur det dunkla.

Simon. Av alla människor, är det Simon som har valt att anonymt hota mig. Den mesta rädslan försvinner ur min kropp så fort jag får syn på honom. Jag sväljer och fnyser till.