Alla hatar en hybrid

1. Räddad?

Katelyn som när hon var typ 6 år!

Katelyns perspektiv

Jag vaknade som vanligt i den stenhårda sängen. Jag är van men den känns ju ändå hård. Idag kändes allt annorlunda. Det var helt tyst där ute och ingen doktor hade kommit in ännu. Jag tassade fram till dörren och en outhärdlig smärta dunkar i min högra arm. Jag faller ner på marken, håller om armen och skriker till. Dörren smälls ner men istället för en doktor står det en kille i min ålder och tittar på mig med stora ögon. Han har ett svärd i handen och han släpper det och bara tittar på mig. "Vad heter du? För jag antar att nr A 12 inte är ditt namn" jag tittar på honom och skakar på huvudet. När jag skrek bet jag mig själv i tungan så det gör ont att bara röra på den. Jag reser mig upp och tar ett steg mot honom. Han kastar en kniv mot mig. Den skulle inte skada utan det var så att jag skulle kunna skydda mig själv om någon annföll. Jag fångade den med vänstra handen och han säger en gång till "Vad är ditt namn lillen?" bara för att man är kort betyder det inte att man är ung. Jag tittar bara på honom och går ett steg närmare honom. "Tystlåten?" han vände sig om och började gå ut ur rummet. Jag sprang ikapp på ca en halv sekund och började gå brevid honom. Han hoppade till och tittade på mig "Så du är också hybrid?" Jag nickad snabbt. Jag fick nästan jogga för att hålla hans tämpo.

Han stannade så jag följde hans exempel. Vi var utanför hela byggnaden. Jag kände asfallt under mina bara fötter och rörde på tårna. Jag gick fram och satte mig framför gräset, tog en näve och granskade det långsamt. Jag hade ändast en riktigt stor tröja på mig som gick ner på mina lår. Slutade strax innan knäna, jag hade dock inga byxor men tröjan funkade som en kort klänning. En liten vild blomma växte på gräset och jag plockade den och reste mig upp. Det står ca 5 andra och pratar med killen som hittade mig. De värkar inte ha sätt mig ännu men jag tror att jag ska fortsätta hålla tyst. Tack vare att jag var skiftare hörde jag tydligt vad de sa "Så, hon är en hybrid som oss?" han tittade åt mitt håll där jag satt och betraktade den vita lilla blomman. "Ja, men hon verkar inte kunna prata så detta kan bli svårt. Vi vet ju inget om henne" Jag gick mot byggnaden igen och alla bara stirrade på mig. Jag tog fem antecknings block och tiotal pennor. Alla i blyerts. Jag gick ut och föll ner på marken framför dem, öppnade ett av blocken och skrev.

Katelyn Moon, 14 år idag. Det vore kul att veta vilka ni va också. Det skulle underlätta det ni håller på med. Vad det nu är.

Jag ger det till han som tog sönder min dörr. Och han läser tyst för sig själv innan han läser det högt för de andra. "Det är väll ett skämt att du är 14. Du är ju typ 140 utan att överdriva" jag tog snabbt ett papper och skriver.

137 för att vara exakt. Men era namn?

Jag ger det snabbt till honom igen och jag hör att han mumlar lågt "dvärg" sanningen är att jag är dvärg. Jag tar att papper och skriver som blixten.

Ja

Ger det till honom och han skrattar till. "Jag är Luiz. Den långe är Sam. Detta är Molly och Mondo. En av våra tränare och lika så med North. Sen har vi ju Shade men jag tror han har gått till baka eller så är han i byggnaden" jag lyfter upp huvudet och sniffar lite lätt. Molly luktar väldigt gott men nu fokuserar vi på Shade. Jag tar upp hans doft i luften. Jag börjar nästan gråta. Eller aa till slut började jag gråta och föll åter igen ner på marken. Shade kom tydligen ut ur byggnaden och gick fram och tröstade mig. Han luktade som pappa. Jag har alltid varit pappas flicka men familjen hade flytt till ett annat land för att Kungen var efter de.
"Det är okej. Jag är här nu" viskar han i mitt öra där han sitter på backen och kramar mig. Jag snyftar till och nickar. Jag skulle gissa att han var 16 år och medellång för sin ålder. Han är Ängel, Tasmansk djävul (ett djur tho) och alv. "Vad för färg har dina vingar?" Frågar jag tyst och han rycker till. "Vita. Men hur viste du?" Jag svarar lågt "Din doft du luktar som pappa. Ängel, Tasmansk djävul och alv." Snyftar jag. Han reser sig upp och jag gör lika dant. Jag drar bort tårarna och tittar upp på honom. Då märker jag att han hade stirrat på mig. Han vänder snabbt bort huvudet och rodnar lätt.

Jag tar hans hand och vi går in i skogen. Men jag blir snabbt trött och gäspar stort, mina ögonlock håller på att stängas och jag faller mot marken. Men istället för att landa i marken så kände jag ett par försiktiga armar runt min timglas formade kropp. Jag blev lugn för jag vet att det är Shade. Han reagerar snabbt på min lätta vickt. Han pustar ut och jag lägger mitt huvud mot hans bröst. Han stelnar till mitt i ett steg men när han hör mina djupa andetag slappnar han av igen.