Alla hatar en hybrid

5. Prinsarna

Han hugger mig i magen och blodet rinner i min mungipa. Alla i publiken drar efter andan. Och Zimon suckar högt. Jag sätter min hand på hans axel och kramar åt. Han börjar skrika och jag trycker in mina välvårdade naglar genom huden och in i hans skulder blad. Jag sparkar honom i magen och han faller bakot. Jag drar ut hans svärd och böjer det på mitten. Kastar upp det i luften och tänder eld på det. "Hur går det mannen?" Säger jag försiktigt och nu ser jag att han har svimmat. Vad är det med killar och att svimma igentligen. Jag helar mitt sår och sedan hans. Han öppnar sakta ögonen och tittar på mig med ett leende. Jag ler tillbaka och lyfter upp honom. Lukas och Hampus springer fram och tittar konstigt på mig. Jag ger honom till Lukas och lägger mig sedan mitt på marken och sover ihop kurad som en räv.

Jag reser mig upp och ser mig omkring. Det finns olika slaks trä och ett stort bord, olika värktyg och olika metaller. Jag kan ju göra ett svärd som jag inte behöver framkalla. Jag rör lätt vid en svart metall och den blir snabbt vit som skimrande snö. Jag smälter det och formar det. Nuddar vid ett ljust trä som jag tror skulle passa men det blir istället mörkt som natten. Jag slipar länge på det mörka trät. När svärdet är klart börjar jag med knivar, pilbåge och pilar. När allt är färdigt gör jag plats som jag kan stoppa vapnen i sedan går jag ut ur dörren men hinner inte långt innan jag krockar in i någon. Jag tittar upp och där står den andre prinsen fullt uppkläd och med svärd i högsta hugg "Förlåt mig, jag såg mig inte för. Men vem kan du vara?" Frågar jag med len röst och han sänker svärdet. Han är nog 2 år yngre än mig men såklart längre. Han har ett rent varg blod och jag hör hans hjärta slå. Jag ställer mig upp och ler lite blygt. "Eh...ehm, jag är Romio. Du?" Jag tittar upp på honom och mina ögon glänser i ljuset. "Katelyn. Trevligt att mötas Romio" säger jag och ler med hela ansiktet, han ler tillbaka men frågar sedan "Vet du möjligtvis hur man kommer ut härifrån?" "Ja, men det är lite krongligt.Jag vet ett enklare sätt" jag tar honom på axeln och teleporterar sedan ut till stadens kant. Han tittar sig omkring och ler sedan. "Tusen tack. Hoppas vi ses igen" han vinkar och springer sedan mot slottet. Jag vinkar tillbaka och teleporterar in igen. Men vart ska jag? Jag tittar mig omkring och ser inte en ända person. Jag kan väll ha det lite kul ute i naturen. Jag teleporterar ut igen och går in i skogen. Jag gör min lukt till en alvs och blir genast 10 cm längre. Känns SÅÅ bra att få vara längre även om det bara är 10 cm. Men det är ju så stor jag igentligen skulle vara om jag bara inte var Dvärg. Jag hör fåglar sjunga och hjortar tugga på det saftiga sommar gräset. Jag hör tunga steg från någon med rustning så jag gör mina vapen osynliga för att jag ska se ut som en liten oskyldig alv flicka som är ute och går i skogen. Jag gömmer mig bakom ett träd och tittar försiktigt fram. Där står en stor skadad man i rustning och han håller i en liten kille. Detta är udda. Möta två av prinsarna på en dag. Jag går sakta fram från mitt gömställe och han drar sitt svärd och tittar på sig med hans mörkbruna ögon. Jag går försiktigt fram och sätter handen på prinsens arm. Livvakten trycker svärdet mot min hals och jag tittar upp på honom. Jag trycker försiktigt ner dem till marken och ser sedan alla sår de har. Stackars lilla prinsen, så liten och så skadad. Han har ett stort djupt sår på armen så att man nästan kan se skälletet. "Armen kommer kanske inte bli så gott som ny men jag jan försöka, okej?" Han nickar och tittar allvarligt på mig. Jag sätter handen någon cm ifrån såret och det läker snabbt. Han vaknar och sätter sig upp "Notch, vart är vi? Och vem är hon?" Säger han med en trött röst "Vi är i Lazonex, alven var snäll nog att hela dig" jag ler och säger försiktigt "Jag är Katelyn, får man fråga vem ni är?" Han ler med hela ansiktet och svarar glatt (antagligen över att jag var så snäll fast jag inte visste att det var han men jag skulle gjort detta till vem som Hällst) "Jag är Luke, trevligt att möta dig Katelyn" jag ler återigen och ska precis gå när Luke säger "Kan du inte hänga med till slottet? Så kan du möta mina bröder, de skulle nog bli jätte glada" jag hör hur uppspelt han är men detta är inte bra. Jag börjar bli vän med fienden, fast det är ju inte sönernas fel. "Loid är dock på affärs resa men kommer tillbaka imorron så om du vill jan du sova över i hans rum"   "Luke, är du säker på att det är en bra ide?" Frågar vakten och tittar skräckslaget på honom "Förlåt för att jag döljde dessa, jag var tvungen att kunna skydda mig själv om jag gick ut i skogen" jag visar mina vapen och sänker skamset på huvudet "Det är okej. Jag har ju Notch som skyddar mig hela tiden så det är helt naturligt att man har vapen på sig" säger den lilla prinsen och ler (han är inte mini liten, han är typ 7 år) "Visst, det kan väll inte skada" svara jag och vi börjar gå mot staden.

Loids perspektiv

Jag hatar alla dessa möten men det är väll bara att vänja sig. Båten vi är på gungar till och jag spyr över kanten. "Era höghet, ni kan fara hem om ni önskar" jag nickar och min vakt fäller ut sina magnifika vingar och flyger mot land med mig. Vi fortsätter flyga och snart står vi på min balkong, månen lyser klart och stjärnorna tindrar. Jag går in i mitt rum och ser flera av Lukes teckningar. Men på dessa är det han och en tjej som håller handen. Hon som räddar honom från en drake och en som han inte kan ha gjort. Det är stora snötäckta berg. Djupa dalar med vatten pålandes mellan och fåglar som flyger högt på den blåa himlen "Är det Notch som ritar så bra?" Frågar jag och vakten skakar på huvudet "Han har alldrig varit konstnärlig" jag nickar, tar teckningarna och går mot hans rum som är i samma korridor som mitt. Dörren står på glänt och inne i rummet är det bäcksvart. Det ända ljus som finns är från fönstret och fullmånen lyser rakt in.